Jag övar mig i att vara mänsklig. Att ställa rimliga krav och tillåta mig att vara nedstämd. Det är inte lätt för det gör ont att ha fel, att göra misstag och att inte klara av att leva upp till förväntningarna.

Jag säger till mig själv att styrka på riktigt –  är att våga vara sårbar. Att vara snäll mot mig själv – är att vara modig. Att göra fel och be om ursäkt – är att vara en förebild.

Därför är jag medmänsklig med mig själv. Det gör jag bäst med hjälp av mindfulness. Stannar upp mitt i dagens villervalla och frågar mig själv – hur mår du nu? Sen gör jag plats för den känslan som finns där. Möter den med värme och förståelse. Och andas. En liten stund.

Jag har känt mig lite låg några dagar, utan någon särskild anledning. Det kanske är känslan av att säga farväl till sommaren, eftersom hösten har varit väldigt närvarande de senaste dagarna. Eller att säga farväl till landet för denna gång. Jag vet inte. Men det har fått vara så, utan att jag måste ha svar på vad det handlar om eller försöka trösta bort känslan med mat eller vin. Umgås med min sårbarhet. 

by

by