Jordgubbsglass och en återfunnen sköldpadda.

Sitter på ett favoritcafé med ett glas rosévin och en klassisk räkmacka som dignar under nyskalade räkor och majonnäs. Runt omkring mig fylls ljudrummet av sorlet från pratande människor, bruset från espressomaskinen och klirr från koppar och bestick. Det luktar kaffe och kanel. Att sitta en stund på ett café är rogivande, eftersom jag är egenföretagare och sällan får njuta av sorlet från arbetskollegor kring mig.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag tog upp bloggen för att gnälla. Jag var på uruselt humör när jag kom hit och planerade att blogga om egoistiska sambos som inte drar sitt strå till stacken. Hur trött jag är på både det ena och det andra och funderar verkligen kring om tvåsamhet är ett tillfredsställande sätt att leva sitt liv.

Men två saker får luften att pysa ur min irritation. När jag väl har tagit upp datorn och tagit den första ljuvliga tuggan av min fräscha, ljuvligt välsmakande räksmörgås, lyfter jag blicken och ser en liten flicka några bord framför mig. Hon kanske är runt sju år och slickar med njutning på en glasspinne. Hennes mamma sitter bredvid med en kopp kaffe och tittar med en len blick på henne. Det hade varit en vanlig scen från ett café om det inte var för att flickan hade en blond peruk och ett magert ansikte naket från ögonfransar och bryn. Veckor av cellgifter har ritat trötta spår i det lilla tunna ansiktet och på de pinnliknande vita armarna. Mina ögon blir fuktiga och jag känner att jag förlorar rätten att gnälla över det livet som jag har blivit välsignad med.

Jag stryker mig förstrött över ögonen och trycker igång min dator. Börjar min vana trogen med att klicka upp Facebook och läser där andra anledningen som fick min irritation att släckas som glödande kol under en hink vatten. Läser på min brors sida om att hans yngsta döttrars sköldpadda som rymt för sju dygn sedan, återfunnits av en pojke och hans hund – vid god hälsa! Bror berättar att hans yngsta dotter grät av lycka. Nu får jag på allvar ta upp servetten och snyta mig, för blicken blir lite dimmig av rörda känslor som trängs i ögonen.

En flickas lycka över en jordgubbsglass och en annans över ett älskat husdjur får mig att skämmas över min egen irritation. Nej, jag har rätt att vara irriterad över att ha blivit orättvist behandlad. Men jag har ingen rätt att låta det stjäla min söndag.

Så därför ska ingen irritation få sno min njutning av räksmörgåsen eller solen som skiner utanför caféfönstret. Och när jag går härifrån kanske jag till och med ska köpa en jordgubbsglass och vandrar i solen bara för att jag kan – idag också.

 

Foto: Helena Böling

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *