Imorgon är det äntligen dags. Då hoppas jag att det är början på min väg tillbaka till ett starkt och friskt knä. Klockan 7:30 checkar jag in på sjukhuset för att förberedas för operation. Jag kommer att sövas för att de ska plocka bort den delen av menisken som är trasig. Och det kommer att ta bort värk och svullnad så jag äntligen efter lite uppbyggande sjukgymnastik och rehabilitering kan börja springa igen. I augusti önskar jag att jag är så stark att jag kan vandra. I november vill jag vara så frisk att jag kan springa Kullamannen (en halvmara i uppförsbacke). Fem månader med svullet och värkande knä är snart över.

Men om jag ska vara ärlig är jag så nervös. Jag blir kallsvettig av sjukhus och tanken på att sövas gör mig illamående och svimfärdig. Jag har aldrig tidigare opererats. Men jag vill bli frisk och stark igen och då finns det ingen annan väg.

När nervositeten slår till, tar jag till min superpower – tacksamhet. Det finns ingenting som inte jagar bort oro och ångest lika bra som tacksamhet. Att räkna upp saker jag känner tacksamhet över skingrar oro och hjälper mig att stanna i nuet. Det finns inte lika mycket plats för rädsla när du känner dig tacksam. Prova själv nästa gång du oroar dig.

Och även om det är vansinnigt irriterande att ha ont i knät (man använder ju knäna så fort man rör sig), så har jag lärt mig oerhört mycket på vägen. Som att människor är fantastiska på att ställa upp. Mina syskonbarn kommer och hjälper mig med disk och att laga mat, en kär vän kommer hela vägen hit för att ta hundarna på långpromenad och igår kväll sa en annan kär vän att hon tänkte skjutsa mig till sjukhuset. Den tacksamheten är magisk.

Håll gärna en tumme eller skicka en tanke till mig imorgon där jag ligger och räknar upp tacksamheter.

Tack för att du läser min blogg. 

by

by