Att bli hel igen

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , , , , ,

4 kommentarer till “Att bli hel igen

  1. ❤️All kärlek till dig! Du är så modig, som både törs känna alla dessa känslor och som förutom det, blottar dem i bloggen!
    Du är en sådan person man vill hålla i handen när det blåser och jag önskar att jag kan glra detsamma för dig!❤️

  2. Att våga ha ont är att läka Kram fina du ❤

  3. Dina ord gör att jag ser på min egen separation med andra ögon! Tack Maria, JAG mår BRA!!
    Och jag är glad att du mår bra! Nu fortsätter vi så!
    ”One step at a time”

  4. ”Min styrka är min svaghet och min svaghet är min styrka”…den meningen kom till mej när jag var mitt i min utbrändhet för många år sedan. Känns som du gav den meningen ett innehåll med det du delar med dig av. Tack Maria❣Och jag önskar dig all lycka med dina framtidsplaner och i livet.
    Kramar
    Rosemarie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *