Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , , ,

6 kommentarer till “Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

  1. Underbara, och mycket viktiga och tankeöppnande,reflektioner!

  2. Tack Maria! Du sätter så fina ord på dessa känslor. Tror oxå att vi inte kan gå runt sorgen, utan vi får gå rakt igenom den och det är dessutom nödvändigt.

  3. Dessa rader träffade mitt i prick i hjärtat mitt. Känner igen det du skriver. En sorg över något som aldrig blev.
    Tack för att du delar med dej.
    Kram fina du ❤

  4. Åh, jag reser bredvid! Det går stormar inom mig…ibland, ofta känns det helt lugnt. Jag tar ingen mascara på underfransarna…jag vet aldrig när tårarna vill svämma över:) Det är okej, min kropp tar hand om mig och jag tar hand om den. Just nu är det på det så här:)
    Kram

  5. Maria, du sätter så fina och viktiga ord på sorgens plats efter en förlust. Jag har levt sorgen i några år nu och du skriver det jag känt den senaste tiden.
    Först den förvånande sorgen som inte vill förstå att nåt kommer att hända. Sedan den akuta sorgen där jag bitvis ville ta min lilla ryggsäck och gå ut genom dörren för att aldrig återvända. Den sorgen var nog den mest skrämmande för min omgivning, trots att jag bad dem att bara vara där med mig. Att inte tycka synd om mig för att jag gjorde vad min kropp bäst behövde då – att få sörja innerligt och ärligt. Sedan kom den långsamma sorgen av acceptans som rinner ur en när sorgen känns så välbekant att den inte skrämmer längre. Nu finns sorgen med mig mera som minnen och jag försöker förstå vem jag är utan allt det som jag valde bort för att komma ur en trasig relation. Alla nya saker som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska hantera.
    Men det är verkligen inte synd om mig. Jag har valt att byta livsväg. Så småningom om blir mitt liv ett annat ’bra’ och sorgen i det är inte farlig även om den är jobbig. Min sorg är djup för att jag älskat högt ❤️ Hur det uttrycker sig är olika för oss alla, men det är inte farligt. Precis som du så fint uttrycker Maria.

  6. Lider med dig
    Det blir bättre
    Sorgen kommer alltid finnas men den får mindre olats i ditt hjärta framledes
    Bra att du gråter
    Kram ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *