Halvvägs igenom så sviker kroppen

Det härliga med tåg är att det blir tid till reflektion. Nu sitter jag igen på väg genom Sverige. Jag ska åka ned till Ängelholm och hålla i två utbildningsdagar för blivande Livsstilskonsulter på Anna Halléns utbildningar. Det är en av de roligaste delarna med mitt arbete när jag håller utbildningar. Livsstilskonsulterna får guidning av mig i de psykologiska orsakerna bakom övervikt och ätstörningar, samt en orientering i ACT.

Jag är inne på tredje veckan nu med en envis infektion. Nu börjar jag bli lite piggare och hostar mindre, men det har varit tuffa veckor med feber, hosta och värk i bihålor. Jag som sällan blir förkyld och jag kan inte ens minnas senast jag hade hög feber. Det är resan som sorgen tar mig genom.

Sorg eller förluster är en av de mest stressiga livssituationer vi människor kan gå igenom. Om vi tittar på det rent evolutionärt, kan vi se att ligger i vår natur av vara i en flock. Tills bara de sista 75 åren i mänsklighetens historia har en separation kunnat innebära en stor fara för överlevnaden. Det är först i vårt samhälle som vi klarar oss bra själva. Så det ligger djupt i våra gener att reagera med stor stress när vi förlorar någon närstående.

Vanliga symptom under sorg och förlust kan vara:

Fysiska förändringar

  • Sjukdomskänsla, smärta
  • Orkeslöshet, trötthet
  • Nedsatt eller ökad matlust
  • Infektionskänslighet

Beteende

  • Social isolering
  • Gråtattacker
  • Svårigheter att ta initiativ
  • Anpassningssvårigheter
  • Ökad alkoholkonsumtion

Jag mår bra på så många plan just nu. Känner mig glad och mycket mer stabil i humöret. Har fått ork och lust till att arbeta, något som var halt borta den första tiden. Så jag märker inte av sorgen eller stressen som sorgen ger mig, alls på samma sätt längre. Men jag märker det fysiskt. Genom att immunförsvaret har blivit lågt. Genom att mitt knä fortfarande sex månader efter operationen fortfarande är svullet och inflammerat. Genom att min kreativitet är nästan obefintlig och sömnen är ojämn. Så jag känner inte igen min annars så starka och pigga kropp. Det är så vansinnigt frustrerande. Jag längtar efter att springa, träna och yoga. Jag saknar att kunna vara snabb i huvudet, full av energi och kreativ.

Och i ärlighetens namn har jag börjat få svårt att vara snäll mot mig själv, eftersom otålighet och rastlöshet kryper innanför mitt skinn. Jag tycker att det blir allt svårare att hålla sunda vanor, även om jag så väl vet hur mycket jag behöver det just nu. Men jag vet också hur viktigt det är att ge kroppen ordentligt med byggstenar att hantera stressens påverkan (kommer skriva mer om detta snart) så jag petar i mig tillskott och en och annan grön drink. Blev även påmind av en kär vän att jag borde försöka ge mig själv små stunder av mindfulness igen, för att jobba på min återhämtning.

Jag har tagit mig halvvägs känns det som. Framför allt är jag på väg och det är skönt. Nu ska bara kroppen återhämta sig också och det går inte att förutse hur snabbt eller långsamt det kommer att gå. En dag i taget. 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

1 kommentar till “Halvvägs igenom så sviker kroppen

  1. Vilket fint inlägg. Precis vad jag behövde läsa nu också. Om sorg. Har funderat länge på hur man hanterar den. Liksom konkret. Jag gillar konkret. Men sorgen har inte velat göra sig konkret alls och det är nog bara att ge den tid antar jag. Och orka ha den närvarande. Kanske.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *