Min måndag börjar i natt när infektionen som jag har burit på i fyra veckor tar ny fart. Hosta, snuva och trötthet i hela kroppen. Jag tycker att jag har gjort detta i fyra veckor nu, så det borde räcka. Jag boostar min kropp med vitaminer och mineraler, tar det lugnt, andas, har roligt och går promenader i höstvädret. Men ett faktum kan jag ännu inte göra något åt. Jag lever i en ickevärld, i en väntan på att separationen ska bli avklarad. Väntan på att alla lån är påskrivna, konton är delade, att hans del av bohaget ska flyttas ur det som ska bli min lägenhet – att vi äntligen ska kunna gå vidare med våra liv. Nu ligger det 37 dagar bort. Och under dessa dagar lever vi två liv under samma tak och försöker vänja oss vid att vi inte längre är livskamrater. Det stressar min kropp och tar massor av energi.

Inte så att vi är elaka mot varandra, tvärt om. Vi är artiga, vänliga och visar stor hänsyn. Men vi kommer tillbaka till det faktumet att oavsett hur du känner inför en separation, så är det en jättestor stress för din kropp. Evolutionen har sett till att det är så för att det egentligen är bara de senaste 100 åren som du har klarat dig ensam, tidigare behövde du din flock för att överleva. Att förlora en flockmedlem har varit lika med döden.

Jag längtar av hela mitt hjärta att känna mig stark och frisk igen. Min kropp som brukar älska att springa, lyfta tungt, svettas och böjas. Nu hostar och nyser den så fort jag går upp för en trappa, andningen blir tung när den går i skogen. Ryggen värker på morgonen och knät är fortfarande svullet. Men vad mer kan jag göra? Det går inte att skynda ett helande.

Jag försöker använda väntan till att vila. Övar mig i att andas. Och inte plåga mig själv med stressande elaka tankar om att jag inte kan träna just nu. Jag är så skittrött på att hosta. Att inte sova. Att inte kunna komma igång med mitt liv. Med min träning. Att inte kunna träffa vänner i den utsträckningen jag vill. Att inte orka gå ut och dansa. Jag är så trött på detta! Men vad kan jag göra? Nu är det som det är och min kropp jobbar varje dag för mitt läkande.

På fredag åker jag och hundarna till landet igen. För att växa mig stark igen vid älven. Men idag är idag. Jag är mitt bästa jag efter min egen förmåga.

Tack för att du läser min blogg. 

by

by