Etikettarkiv: separation

Tålamod kan få en helt ny innebörd

2 svar

Det där tålamodet. Att det ska vara så förbaskat svårt att få fatt i. Det är redan oktober och jag blev förkyld i augusti. Men äntligen så kände jag natten till idag hur det vände. Ingen värk i bröstet, mycket mindre hosta – jag på väg att bli frisk.

Jag kom hit till landet i lördags, kanske lugnet här vid älven och den friska luften från skogspromenaderna gör sitt till. Kanske möjligheten för mig att få vila från separationen också bidrar till att det går lättare att bli frisk. Jag är så vansinnigt trött på att höra mig själv skriva och prata om den här eländiga förkylningen, eller inte kunna göra det jag vill och längtar efter. Att kunna träna igen – att orka göra roliga saker – gå ut och dansa – träffa vänner.

Men det slår mig också att tålamod egentligen handlar om att vi inte vill vara där vi är eller när vi längtar efter något annat än det vi har nu. Inom mindfulness är en av de sju intentionerna – ”att inte sträva”. Jag har alltid ställt mig frågande till den, eftersom det känns så självklart att alltid sträva efter – mer och bättre. Visst vill jag bli klokare? Visst vill jag tjäna mer pengar? Om jag inte längtar efter att uppnå mina mål – hur ska jag då känna motivation att jobba med dem?

Jag tror att det man flaggar för inom mindfulness är just risken med att sträva – risken att du glömmer bort att njuta av det som redan händer idag. Är mina fem veckor som förkyld bortkastade? Absolut inte. Jag har kunnat vila, gjort saker i en annan takt, öva mig i att ta emot hjälp och lärt mig massor om hur kroppen fungerar.

Vi är ett rastlöst folk. Mycket på grund av att vi är knuffade in i tänkande att vi behöver mer och ska vilja vara något annat än vad vi är. Det jag har är inte tillräckligt. Den jag är – är inte tillräckligt smal, framgångsrik, rynkfri och smart. Och mitt i vårt strävande – så tappar vi bort just den här stunden. Det endaste lilla vi äger – är just den här stunden.

Om vi istället övar oss i att vara precis här. Då kommer tålamodet få en helt annan innebörd. Det kommer att vara något vilsamt, ett tillstånd att trivas i.

Jag är mitt bästa jag efter min egen förmåga

1 svar

Min måndag börjar i natt när infektionen som jag har burit på i fyra veckor tar ny fart. Hosta, snuva och trötthet i hela kroppen. Jag tycker att jag har gjort detta i fyra veckor nu, så det borde räcka. Jag boostar min kropp med vitaminer och mineraler, tar det lugnt, andas, har roligt och går promenader i höstvädret. Men ett faktum kan jag ännu inte göra något åt. Jag lever i en ickevärld, i en väntan på att separationen ska bli avklarad. Väntan på att alla lån är påskrivna, konton är delade, att hans del av bohaget ska flyttas ur det som ska bli min lägenhet – att vi äntligen ska kunna gå vidare med våra liv. Nu ligger det 37 dagar bort. Och under dessa dagar lever vi två liv under samma tak och försöker vänja oss vid att vi inte längre är livskamrater. Det stressar min kropp och tar massor av energi.

Inte så att vi är elaka mot varandra, tvärt om. Vi är artiga, vänliga och visar stor hänsyn. Men vi kommer tillbaka till det faktumet att oavsett hur du känner inför en separation, så är det en jättestor stress för din kropp. Evolutionen har sett till att det är så för att det egentligen är bara de senaste 100 åren som du har klarat dig ensam, tidigare behövde du din flock för att överleva. Att förlora en flockmedlem har varit lika med döden.

Jag längtar av hela mitt hjärta att känna mig stark och frisk igen. Min kropp som brukar älska att springa, lyfta tungt, svettas och böjas. Nu hostar och nyser den så fort jag går upp för en trappa, andningen blir tung när den går i skogen. Ryggen värker på morgonen och knät är fortfarande svullet. Men vad mer kan jag göra? Det går inte att skynda ett helande.

Jag försöker använda väntan till att vila. Övar mig i att andas. Och inte plåga mig själv med stressande elaka tankar om att jag inte kan träna just nu. Jag är så skittrött på att hosta. Att inte sova. Att inte kunna komma igång med mitt liv. Med min träning. Att inte kunna träffa vänner i den utsträckningen jag vill. Att inte orka gå ut och dansa. Jag är så trött på detta! Men vad kan jag göra? Nu är det som det är och min kropp jobbar varje dag för mitt läkande.

På fredag åker jag och hundarna till landet igen. För att växa mig stark igen vid älven. Men idag är idag. Jag är mitt bästa jag efter min egen förmåga.

Tack för att du läser min blogg. 

Att vara det självet som är jag idag

2 svar

Då är det dags att åka tillbaka till Stockholm. Två dagars utbildning för ett gäng blivande Livsstilskonsulter och Kostrådgivare i Skåne och några kvällar tillsammans med min bästa Anna. Vi har druckit champagne, pratat om livet, jobbat och dessutom hunnit med att spela in två poddavsnitt för Stresspodden. Vilken lyx att få kombinera jobb och vänskap. Trots intensiva dagar och kvällar så känner jag mig ändå påfylld av energi och glädje, tre veckor förkylning till trots.

Men självklart handlar det om att vara i en miljö där jag känner mig älskad och bekräftad. Att få njuta av en annan människas kreativitet och klokhet. Plötsligt kände jag mig full av energi, rolig, klok och snygg igen.

Jag lär mig hela tiden nya saker om vad separationen gör med mig utan att jag är medveten om det. Eftersom vi fortfarande delar hem i väntan på att han ska flytta till sin nya lägenhet, blir jag påverkad av att leva med en människa som jag inte längre delar ett ”vi” med.  Vi bor i ett undantag, i en väntan på livet som kommer efter han har flyttat. Det finns självklart en djup kärlek kvar, men samtidigt har vi ratat varandra och uttalat att vi inte längre är livskamrater. Vad gör det med oss?

I mitt fall känner jag skillnaden så tydligt när jag åker hemifrån. Då blir jag mig själv igen. Eller det självet som jag är idag… i den här stunden. Det är så märkligt att uppleva. Han är fortfarande samma människa, men trots det känner jag mig annorlunda i hans närhet. Det är också spännande att upptäcka mönster hos mig själv som elva år tillsammans har skapat, mönster som jag trivdes i för elva år sedan, men som inte passar mig idag. De blir plötsligt smärtsamt tydliga.

Det finns ett ”när han har flyttat”, men det finns också ett nu som jag inte vill missa i väntan på det som kommer. Jag ska fortsätta leta efter ett förhållningssätt till det jag upplever i nuet. Det är okej att ha sämre dagar, att sörja och att tappa fotfästet. Men jag tänker jobba för att hålla kvar mitt eget värde, som försöker smita iväg ibland. Och nu är det bara 45 dagar kvar tills lägenheten bara är mitt och hundarnas hem.

Halvvägs igenom så sviker kroppen

1 svar

Det härliga med tåg är att det blir tid till reflektion. Nu sitter jag igen på väg genom Sverige. Jag ska åka ned till Ängelholm och hålla i två utbildningsdagar för blivande Livsstilskonsulter på Anna Halléns utbildningar. Det är en av de roligaste delarna med mitt arbete när jag håller utbildningar. Livsstilskonsulterna får guidning av mig i de psykologiska orsakerna bakom övervikt och ätstörningar, samt en orientering i ACT.

Jag är inne på tredje veckan nu med en envis infektion. Nu börjar jag bli lite piggare och hostar mindre, men det har varit tuffa veckor med feber, hosta och värk i bihålor. Jag som sällan blir förkyld och jag kan inte ens minnas senast jag hade hög feber. Det är resan som sorgen tar mig genom.

Sorg eller förluster är en av de mest stressiga livssituationer vi människor kan gå igenom. Om vi tittar på det rent evolutionärt, kan vi se att ligger i vår natur av vara i en flock. Tills bara de sista 75 åren i mänsklighetens historia har en separation kunnat innebära en stor fara för överlevnaden. Det är först i vårt samhälle som vi klarar oss bra själva. Så det ligger djupt i våra gener att reagera med stor stress när vi förlorar någon närstående.

Vanliga symptom under sorg och förlust kan vara:

Fysiska förändringar

  • Sjukdomskänsla, smärta
  • Orkeslöshet, trötthet
  • Nedsatt eller ökad matlust
  • Infektionskänslighet

Beteende

  • Social isolering
  • Gråtattacker
  • Svårigheter att ta initiativ
  • Anpassningssvårigheter
  • Ökad alkoholkonsumtion

Jag mår bra på så många plan just nu. Känner mig glad och mycket mer stabil i humöret. Har fått ork och lust till att arbeta, något som var halt borta den första tiden. Så jag märker inte av sorgen eller stressen som sorgen ger mig, alls på samma sätt längre. Men jag märker det fysiskt. Genom att immunförsvaret har blivit lågt. Genom att mitt knä fortfarande sex månader efter operationen fortfarande är svullet och inflammerat. Genom att min kreativitet är nästan obefintlig och sömnen är ojämn. Så jag känner inte igen min annars så starka och pigga kropp. Det är så vansinnigt frustrerande. Jag längtar efter att springa, träna och yoga. Jag saknar att kunna vara snabb i huvudet, full av energi och kreativ.

Och i ärlighetens namn har jag börjat få svårt att vara snäll mot mig själv, eftersom otålighet och rastlöshet kryper innanför mitt skinn. Jag tycker att det blir allt svårare att hålla sunda vanor, även om jag så väl vet hur mycket jag behöver det just nu. Men jag vet också hur viktigt det är att ge kroppen ordentligt med byggstenar att hantera stressens påverkan (kommer skriva mer om detta snart) så jag petar i mig tillskott och en och annan grön drink. Blev även påmind av en kär vän att jag borde försöka ge mig själv små stunder av mindfulness igen, för att jobba på min återhämtning.

Jag har tagit mig halvvägs känns det som. Framför allt är jag på väg och det är skönt. Nu ska bara kroppen återhämta sig också och det går inte att förutse hur snabbt eller långsamt det kommer att gå. En dag i taget. 

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

6 svar

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

Jag är ingen hälsoguru – jag är en människa som vill må bra

1 svar

Då är jag tillbaka igen. På landet. Efter några intensiva arbetsdagar i Stockholm. Mer än någonsin är det som att andas ut att komma hit. Nu är det även mycket annat som pågår i lägenheten i Stockholm, den ska renoveras, vi börjar packa ned hälften av bohaget och saker är inte som det har varit. Därför är det gott att kunna komma tillbaka hit och landa.

Trots att jag pendlar, trots att livet är lite upp och ned, försöker jag hålla fast vid mina rutiner. Jag dricker min olivolja- och citronshot varje morgon, jag gör min yoga och mjukar upp muskler och leder med min foamroll. Jag cyklar, tränar och går mina hundpromenader ( minst 10 000 steg varje dag), även om det inte blir långa stunder eller intensiva träningspass så strävar jag alltid efter att göra något. Därför att rutinerna skapar en ram runt ett annars ostrukturerat liv. Därför att jag vet att rörelse, mat, aktiviteter och återhämtning är medicin för en stressad kropp.

Så länge jag behåller en vänlig och förstående attityd mot mig själv, där hårda ord kring min prestation är bannlysta. Orkar jag bara cykla i fem minuter så berömmer jag mig själv för dessa fem minuter som är så mycket bättre än de 30 minuterna som inte blir av. Och kanske det viktigaste – jag gör detta för att vara stark, frisk och glad – inte för att bli smal. Så många gånger har jag sett just detta, både i mitt eget liv och andras; att i den stunden man börjar lägga fokus på vikten kommer självkritiken fram och ingenting är riktigt good enough. För om du säger till dig själv – jag vill gå ned i vikt – finns det samtidigt en liten del av dig som säger – jag duger inte som jag är nu. Den lilla rösten är svår att ha med i arbetet med att upprätthålla sunda hälsovanor. Den lilla rösten kommer att syna varje portion med mat, fnysa åt träningspasset och titta ned på din mjuka mage med avsmak. För att stå ut med rösten är det väldigt lätt att hänfalla åt tröstätning eller strunta i sina hälsovanor.

Därför äter jag bra för det mesta, rör på mig för att jag älskar att känna att min kropp blir starkare och gör roliga aktiviteter för att min själ behöver det. Jag är definitivt ingen hälsoguru. Jag är en människa som vill må bra och vara stark, som komma ut på andra sidan av denna stressiga period och säga – Livet är underbart!

Häng med mig på min må-bra-resa. Lär dig att fokusera på din hälsa och livsglädje för att skapa hälsovanor för livet. Vikten kommer på köpet, men lär dig först att ta hand om din hälsa och njuta av din fantastiska kropp som den är i varje stund. Du ska aldrig mer behöva säga till dig själv ”När jag har gått ned i vikt, då förtjänar jag att njuta av livet och andras bekräftelse”. Du förtjänar att njuta idag. Du förtjänar din egen och andras respekt oavsett hur du ser ut. Du är värd att ta hand om dig själv. Din hälsa är den absolut bästa investeringen du kan satsa på. Min onlinekurs börjar den 24 augusti. Läs mer om den här.

Tack för att du läser min blogg och ta hand om din hälsa idag. 

När det är tufft visar DARK vägen

1 svar

DARK för glädje

Precis som jag råder alla mina klienter som har det tufft, hjälper jag mig själv just nu. Det finns mycket du kan göra själv för att påverka ditt välbefinnande när du känner stress eller är nedstämd. Du kan hjälpa din kropp så den stärker själen. DARK-metoden har jag utformat som en vägledning för mina klienter och jag använder den själv just nu.

DARK står för Dagsljus, Aktivitet, Rörelse och Kost.

  • Dagsljus – se till att få minst 20 minuter dagsljus varje dag även under den mörkare årstiden, det kommer att hjälpa dig att sova bättre på natten och sömnen är viktig för serotoninproduktionen (serotonin är ett viktigt hormon som skyddar mot ångest). Under sommaren nu är jag ute nästan hela tiden, sitter till och med nu med min dator på altanen.
  • Aktivitet – även om du helst av allt känner för att dra ett täcke över huvudet ska du se till att aktivera dig. Gemenskap med andra, kulturupplevelser, lära sig nya saker – allt det som du tycker är roligt är extra viktigt för dig när det känns som tråkigast. För mig kan det ibland räcka med en fyra minuter lång cykeltur i skogen med bra musik i lurarna. Det ökar hormonet dopamin, som är ett belöningshormon och hjälper dig att känna glädje och motivation.
  • Rörelse – kroppen ökar produktionen både av dopamin och serotonin vid fysisk träning. Dansa, promenera, simma, jogga, försök att hitta en aktivitet som du tycker är rolig och så du får upp pulsen under tiden du gör den. Jag har ju opererat knät, men cyklingen för mig har varit välgörande för knät – så cykling och hundpromenader eller svampplockning. Och nu smyger jag in lite styrketräning också med de få redskap jag har här på landet.
  • Kost – 90 procent av serotoninet finns i dina tarmar, därför är det viktigt att du sköter din mage. Ät regelbundet, ät varierat, undvik socker, alkohol och snabba kolhydrater. Att banta är strikt förbjudet när man känner sig nedstämd eller är stressad – så ät istället frukost, lunch och middag!

Allt annat kan jag slarva med, men så länge alla delarna i DARK finns med under en dag så vet jag att min kropp mår bra.

Tack för att du läser min blogg.

Att bli hel igen

4 svar

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg.