Etikettarkiv: skilsmässa

Att vara det självet som är jag idag

Då är det dags att åka tillbaka till Stockholm. Två dagars utbildning för ett gäng blivande Livsstilskonsulter och Kostrådgivare i Skåne och några kvällar tillsammans med min bästa Anna. Vi har druckit champagne, pratat om livet, jobbat och dessutom hunnit med att spela in två poddavsnitt för Stresspodden. Vilken lyx att få kombinera jobb och vänskap. Trots intensiva dagar och kvällar så känner jag mig ändå påfylld av energi och glädje, tre veckor förkylning till trots.

Men självklart handlar det om att vara i en miljö där jag känner mig älskad och bekräftad. Att få njuta av en annan människas kreativitet och klokhet. Plötsligt kände jag mig full av energi, rolig, klok och snygg igen.

Jag lär mig hela tiden nya saker om vad separationen gör med mig utan att jag är medveten om det. Eftersom vi fortfarande delar hem i väntan på att han ska flytta till sin nya lägenhet, blir jag påverkad av att leva med en människa som jag inte längre delar ett ”vi” med.  Vi bor i ett undantag, i en väntan på livet som kommer efter han har flyttat. Det finns självklart en djup kärlek kvar, men samtidigt har vi ratat varandra och uttalat att vi inte längre är livskamrater. Vad gör det med oss?

I mitt fall känner jag skillnaden så tydligt när jag åker hemifrån. Då blir jag mig själv igen. Eller det självet som jag är idag… i den här stunden. Det är så märkligt att uppleva. Han är fortfarande samma människa, men trots det känner jag mig annorlunda i hans närhet. Det är också spännande att upptäcka mönster hos mig själv som elva år tillsammans har skapat, mönster som jag trivdes i för elva år sedan, men som inte passar mig idag. De blir plötsligt smärtsamt tydliga.

Det finns ett ”när han har flyttat”, men det finns också ett nu som jag inte vill missa i väntan på det som kommer. Jag ska fortsätta leta efter ett förhållningssätt till det jag upplever i nuet. Det är okej att ha sämre dagar, att sörja och att tappa fotfästet. Men jag tänker jobba för att hålla kvar mitt eget värde, som försöker smita iväg ibland. Och nu är det bara 45 dagar kvar tills lägenheten bara är mitt och hundarnas hem.

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

Att bli hel igen

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Att skapa en ram runt en bottenlös tillvaro

När livet plötsligt inte blir som man planerat och tänkt sig, bubblar det upp många olika känslor. Den första veckan efter separationen kände jag avgrundsdjup sorg. Det var som att falla utan botten. Men sorg och starka känslor skrämmer inte mig idag, jag har lärt mig att sorg inte är något du kan smita ifrån för den kommer alltid ikapp dig förr eller senare. Sorgen fick ta plats.

Jag hade mina närmsta vänner att prata med. Min bror och hans fru att umgås med. Och att vara där jag mår som allra bäst – på vårt landställe – kändes helande.

Andra veckan sa en av mina vänner till mig ”Nu räcker det Maria, nu måste du börja bygga upp dig själv. Ät tre gånger om dagen, rör på dig och yoga!” Även om jag inte hade lust till något av det, skapade jag mig ett schema med rutiner. På morgonen ska jag göra mig en citronshot, sedan yoga och arbeta en stund med min foamroll. På förmiddagen blir det rörelse i form av cykling, promenader och lättare styrketräning. Frukost, lunch och middag. 10 000 steg i form av hundpromenad. Vitaminer varje dag. Bygg upp. Bli stark i kroppen för att hjälpa själen att läka. Och visst finns det stunder där hela jag inte vill göra situps, men 10 minuters styrketräning klarar jag av. Så låga krav som möjligt, det viktigaste är att det blir gjort.

Självklart vet jag att det viktigaste är att vara snäll mot mig själv. Behöver jag sova, så sover jag. Behöver jag gråta, så gråter jag. Schemat och mina rutiner är en ram runt min tillvaro, när allting annat gungar.

Det spännande är trots allt att upptäcka hur stark jag är. Och att det finns en enorm styrka i att tillåta sig att var svag och tillåta sorg. För mitt i sorgen finns glädjen och skrattet. 

Starkare än för 11 år sedan

”Om du är starkare när du går ur en relation än vad du var när du gick in i den, då vet du att det var en bra relation” sa han under vår första dejt för 11 år sedan.  Nu har han och jag har valt att gå skilda vägar. Starkare och klokare än vad vi var då.

Han är min bästa vän och den människa jag har delat en fjärdedel av mitt liv tillsammans med. Det finns igen osämja mellan oss och jag är tacksam över att få ha varit en del av honom och hans familjs liv. Vi lämnar inte ljusa minnen bakom oss, vi bär dem med oss.

Men självklart är det tungt, förbannat tungt, eftersom vi trodde att vi var livskamrater. Vi planerade en framtid tillsammans och investerade i varandra. Det gör ont att skiljas och att inte längre vara den människa som jag var som hans livskamrat. Jag befinner mig just nu på landet och njuter av den läkningen som närvaron här erbjuder.  Och det får ta tid att komma tillbaka till full kraft.

Så tack för ditt tålamod med min frånvaro. Jag har behövt tid för att möta sorgen och bygga upp mig själv igen. Jag är på väg tillbaka och känner mig starkare och klokare än någonsin.

Faktum är att jag har haft otrolig nytta av att arbeta med mitt bästa jag. Varje dag har jag rutiner som har med min hälsa att göra – äta rätt saker, röra på mig, yoga och träna mitt knä. Det är otroligt skönt att luta sig mot, när saker och ting omkring en känns osäkert.

Till mina klienter vill jag säga att mitt arbete kommer att fortsätta som planerat i höst. För dig som följer mig här, så kommer jag fortsätta att blogga och lägga ut mindfulness. Jag ser fram mot att möta dig här och vi har en spännande tid framför oss.

Tack för att du läser min blogg.