Etikettarkiv: smärta

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

Att bli hel igen

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Sätt en fot framför den andra

Att ha ont i hjärtat är något vi alla har erfarenhet av. Jag tycker det tillståndet beskriver när man känner sig sviken, sårad eller tvingad att skiljas från någon man älskar. Då värker det i hjärtat.

Att ha ont i själen kan de flesta av oss också berätta om hur det känns. Det är den smärtan som kommer när livet känns svårt, eller när man man själv känner sig misslyckad, hopplös eller oälskad.

När det gör ont, vill du helst krypa ur skinnet eller önskar att det fanns Ipren för inre smärta också. Det kan vara svårt att fokusera på annat och glada tillrop eller positiva affirmationer känns som ett elakt hån. Dina anhöriga försöker uppmuntra dig eller säger åt dig att skärpa dig, men det skapar bara skuld eller ilska inom dig.

Då ska du veta en sak, bara en sak – sätt en fot framför den andra – ett steg i taget – för du kommer ut på andra sidan. Och för varje pyttelitet myrsteg du tar, kommer du framåt. Det är okej att sätta sig ned att vila, men lägg dig inte ned utan ta ett litet steg till.

Ett steg kan vara att be om hjälp, gå ut att gå fast du hellre vill sitta inne, kliva upp ur sängen fast du aldrig mer vill göra det, gå till biblioteket, skriva i dagboken, köpa en bok om depressioner, krama din katt, be någon hålla om dig, diska, lyssna på musik du tycker om, börja äta vitaminer … göra något. Och när du gör det, slå inte dig själv på käften för att du egentligen inte gör mer, går längre, hoppar högre eller springer fortare – för varje pyttelitet steg är värdefullt. Kom ihåg – varje steg du tar blir den mörka tunneln lite kortare.

kortare

Din reaktion på smärta

smärtaEn gång för många år sedan när jag ganska nyligen hade börjat med yoga, hade jag ganska ont i ryggen. Det gjorde att jag spände mig och inte vågade ta ut mina rörelser. Min yogalärare hejdade mig en gång och sa
– Det är inte själva smärtan som skrämmer dig, utan din reaktion på smärtan. Om du spänner dig inför den kommer det bara göra mer ont. Tillåt den och utforska den istället. Stanna kvar i smärtan ett ögonblick och se vad som händer.

Det är inte smärtan i sig, utan hur vi uppfattar den och reagerar på den, som bestämmer hur mycket vi lider. Inte bara när det kommer till kroppen utan även vår själs smärta. Du är inte din smärta.

En fantastiskt fin bok som handlar om fysisk smärta och mindfulness Mindfulness -en väg att hantera smärta. Du får med enkla övningar lära dig att leva med din smärta istället för att slåss mot den.

Att ha värk är som att ständigt ha en elak följeslagare. Du blir ledsen, trött och arg. Genom mindfulness får man lära sig att umgås med sin följeslagare, lära känna den, upptäcka den och förstå den. Det kommer att göra dig mindre ledsen, trött och arg.

 

Det gör ont att leva… också

Av någon obegriplig anledning kände jag mig låg igår. Jag hade en intensiv arbetsdag bakom mig och kände nog trots det att jag inte hade uträttat det jag skulle önskat. Tankar om otillräcklighet och funderingar om jag arbetar på rätt plats snurrade i mitt huvud. Men faktum var att känslan av tyngd som låg i mitt hjärta trots alla var helt okej. Ingen av oss går genom livet med ett ständigt Julia Roberts -leende på läpparna.

Jag har verktygen till positivt tänkande, jag kan meditera mig lugn, andas mig genom obehag, söka roten till det onda med psykodynamiska redskap – men ibland är det helt okej att bara vara vanligt ledsen. Vi behöver inte trösta oss bort från smärta och sorg – vi behöver känna det. 

Jag möter ofta människor som vill ha tabletter för att det gör ont i hjärtat. Eller ledsna och nedbrutna personer som vill ha min hjälp för att slippa känna smärta. Absolut ska du få lindra det som värker i själen, men ibland måste det få värka. Om du hela tiden åt alvedon för att det gör ont i en tand och aldrig gick till tandläkaren – hur skulle det bli då? Smärtan finns där av en anledning. Den berättar något för dig. Och ibland säger den – det gör så ont att leva – men det är också okej.

Jag skrev några rader på Facebook om att jag var lite ledsen. Efter en liten stund gick det inte att vara ledsen längre, eftersom vänner och bekanta hade fyllt min vägg med värme och omsorgsfulla kommentarer. Så mitt hjärta blev så fullt av de inre kramar jag fick att ledsamheten inte fick plats. Så kan det också gå. ledsen

En livsviktig telefonlista!

Ibland händer det. Någonting går sönder i själen och det gör så ont. Då ska du inte dra dig för att be om att få hålla någon i handen. Men om du inte har en hand i närheten eller vill prata med någon som vet hur det känns, så finns det underbara människor som står beredda att hjälpa dig.

Hit kan du ringa: 
Nationella hjälplinjen kl 13.00 – 22.00 Tel: 020- 22 00 60
BRIS Tel: 116 111
BRIS för vuxna (om barn) Tel: 077-150 50 50
SPES, för dig som har förlorat en anhörig via självmord kl: 19 – 22 Tel: 08- 34 58 73
Jourhavande kompis (ungdomar upp till 25)  020- 222 444
Jourhavande medmänniska kl: 21 – 06  Tel: 08-702 16 80
Jourhavande präst kl: 22 -06 Tel 112 (Nödnumret och därifrån blir du kopplad)

Här är också en fantastisk länklista till olika jourtelefoner beroende på vad du vill och behöver få för stöd. Hjälplinjen

Eller om du eller någon anhörig behöver akut psykiatrisk vård har olika landsting olika jourtelefoner, som du lättas hittar via vårdguiden.

Möt Maja

Här är Majas berättelse:

”Jag Maja, är en fantastisk människa. En fantastisk vän, kollega och antagligen tycker kassörskan på mitt lokala Ica att jag är en fantastisk trevlig kund. Jag är grymt bra på mitt jobb och mina chefer har alltid älskat mig. Det finns faktiskt inte ett enda ont ord att säga om mig, för jag är genomsnäll, charmig och bra på det jag gör.

Och det tar så förbannat på krafterna att vara fantastiskt. Varje stund jag är ute bland folk längtar jag efter att stänga in mig i min etta och vara ensam med mina färger och dukar. Slippa människor. Slippa att vara den fantastiska vännen, kollegan, medmänniskan, vårdaren, grannen, kunden, klienten och fan och hans jävla moster. I min egna etta får jag bara gå upp i formen, ljuset, doften av oljefärg och se hur mina händer och min blick skapar en berättelse på en vit duk. Där i den aggressiva floden av kreativitet hör jag inte den negativa Rösten.  Där behöver jag inte vara fantastisk. Jag behöver inte ens vara någon. Färgerna och penseln sköter min existens. Och ingen negativ Röst mumlar kritiska kommentarer om mitt beteende eller hur jag uppför mig eller ens om jag har någon begåvning. Även om min livshistoria patetiskt nog är som alla andra kulturknarkares små livsberättelser, så spelar det ingen roll här hemma. Inget annat än det som händer i stunden mellan mig och penseln är särskilt viktigt!

Egentligen är det rätt skönt att jag slipper försörja mig på mitt målande. Jag vet att det låter som en pinsam bortförklaring. Men när jag gick på Konstfack och var vad de kallade mig – en spirande begåvning, var det som om den negativa Rösten hela tiden hängde över min axel när jag målade. Jag kunde känna den kritiska blicken genom dess smalnande ögonen, hur den värderade min hands rörelse, valet av färger och penselns tjocklek. Ibland var den bara tyst ogillande, ibland tog den upp en megafon och trumpetade ut sitt missnöje. Ingen lärare, inte ens någon konstkritikers lovordande kunde blidka Rösten. Han bara smackade ogillande åt den positiva respons jag fick. När jag gav upp min framtid som konstnär och han lät mitt målande vara ifred. Det var som en tyst överrenskommelse – jag sa upp min ateljé och min karriär och han höll käften när jag målade. Ett enkelt val. Omvärlden tro vad den vill om undersköterskan med konstnärsdrömmar. Sorry, men framgången kostar skaparglädjen och skaparglädjen är mitt drog. Där står jag alltså och fyller mina dukar, helt för mig själv. Idag vågar jag inte ens lägga ut något på Facebook, får då vet jag direkt vem som knackar på dörren.

Jag påstår inte att jag är unik, för det finns väl inte någon som inte har en negativ röst inom sig. En psykolog på mitt jobb rekommenderade mig en gång under att namnge rösten – Domaren, Papparösten, Den Stränge Läraren eller något annat starkt metaforiskt. Jag vet inte varför jag idiotiskt nog hade anförtrott mig för denna idiot, sent en kväll på en after work. Men herregud, vad exakt skulle jag vinna på att döpa Rösten? Sätt en lösnäsa på dina monster i mardrömmen, så blir de mindre läskiga. Jo visst, kanske jag ska kalla min negativa Röst för Freddy Krueger eller Hitler, så blir det lite lättare när han smyger upp bakom mig och börja väsa sin kritiska ramsa i mitt öra. Då är jag snart i samma rum som mina psykpatienter på jobbet. Nej, det är bättre att se saker och ting för vad de är och acceptera begränsningarna som följer med det. Vill jag måla för att jag älskar det eller vill jag måla för att vara framgångsrik? Framgång innebär att jag måste offra skaparglädjen, andrummet som en flow av kreativitet ger mig, energin som fyller på orken för att möta resten av livet. Livet utanför lägenheten.

Låter han mig vara ifred framför staffliet, så står jag ut med honom i alla andra sammanhang. Låter det helt galet? I mina öron är det ett realistiskt pris. Jag tror inte man behöver inte ha någon högre utbildning i mänskligt beteende för att fatta att jag måste vara fantastisk mot allt och alla utanför min lägenhet, för att blidka Rösten. Och i grundkurs A i psykologi förstår vi att den negativ Rösten ursprungligen tillhörde en sträng förälder. Uppriktigt sagt har jag inte mycket över till att gräva och leka arkeolog i det undermedvetna. Kalla saker för vad det är och acceptera att allt inte är som man hade önskat eller hoppats. Ångest är ångest oavsett om det kommer ur en rädsla för döden eller en skräck för att bli övergiven. Jag tror heller inte jag kan rabbla positiva ramsor eller affirmationer som det heter, om att jag är framgångsrik och vacker och så vakna en dag som Blondinbella. Eller för den delen ändra på saker i mitt inre genom att lägga något slags pussel av gamla minnen och ledsamma känslor. Min Pappa var alltid missnöjd med det jag presterade och voilá  – Majas inre Röst låter som Pappas kritiska gnisslande. Att jag idag ständigt måste vara fantastisk är självklart en produkt av att försöka kompensera för en förlorad pappabekräftelse. Lagt kort ligger. Vad kan jag göra åt det? Jo, jag kommer att fortsätta att slösa energi på att vara en bekräftande vän, en charmerande kund och en hjälpsam och godhjärtad granne. Bara jag får vara ifred i min lägenhet ibland och stänga av all kommunikation med omvärlden och bara målamålamåla. Vara ifred och som en törstig vampyr suga i mig energi för att orka gå ut och fortsätta att vara fantastisk.”

Friskvård eller sjukvård – vad väljer du?

En stark kropp har alltid varit en självklarhet för mig. Men en smärtfri kropp har inte alltid varit lika självklart. När jag gick första året på gymnasiet så började plötsligt mina leder att värka. Jag kunde inte gå i trappor, det gjorde ont att tugga och att skriva. Hos läkaren konstaterades att jag hade reumatisk inflammation i lederna och nu följde många år med läkarbesök, cortisonsprutor, olika mediciner och sjukgymnastik. Det var tufft för en sextonåring att känna hur världen krympte och framtiden blev diffus.

Idag har jag varit smärt- och medicinfri under många år. Anledningen till det var att jag fick hjälp att fokusera på min hälsa, snarare än min sjukdom. Kostomläggning, yoga, träning och regelbundenhet blev min medicin. Smärtan kan komma tillbaka i bland, men ofta som en påminnelse om att jag inte har tagit hand om mig själv, sovit dåligt, stressat och ätit fel. Så jag har en inbyggd klocka inom mig som säger till när jag har blivit vårdslös med min hälsa.

När vi är friska, starka och smärtfria så reflekterar vi inte så mycket över vår kropp och hälsa. Den finns där och vi tar den för givet. Men dagen vi blir förkylda, får krämpor, blir äldre så blir vi mycket medvetna om vår egen hälsa. Om du har förmånen att ha en stark hälsa, så gläd dig över den och vårda den. Den är inget vi ska ta förgivet, utan snarare vara rädd om. Hellre friskvård, än sjukvård. Var rädd om din kropp och ditt välbefinnande och gör vad som står i din makt att ta hand om dig själv. Rör på dig, minska stressen, sov, ät hemlagat och bli berörd. Alla goda investeringar för din hälsa ska kunna följa med dig genom livet.

Ha en skön torsdag. Det gör mig glad att du vill läsa det jag skriver. Tack.

När det värker och molar

”Det här är en av de mest generösa och empatiska böckerna jag någonsin har läst. Ingen som har ett öppet sinne kan undgå att lära av den.” står det i förordet till denna bok jag precis har läst. Och jag kan inte annat än att hålla med, för denna bok är inte som andra böcker du har läst. Den är en vänlig och varm vän som tar dig i handen och visar dig vart det är tryggt att sätta ned fötterna på din livsstig. Boken heter Mindfulness – En väg att hantera smärta och är skriven av Vindyamala Burch. Sluta inte läsa nu om det skulle var så att du är välsignad med en smärtfri kropp, för denna bok är även en vänlig guide i livskunskap och hantering av olika sorters bekymmer som vi slåss emot.

Jag läste boken av två anledningar, dels för att jag har flera patienter som kämpar med ständig värk, dels för att jag som sextonåring fick reumatisk värk i mina leder. Idag är jag symptomfri, men under många år kämpade jag mot ständig smärta och molande värk, så jag vet hur det känns att känna sig bestulen på livet.

Författaren har själv levt med smärta i hela sitt liv, men hittade ett sätt att hantera den som hon idag lär ut världen över. Hon menar att det kanske inte går att vinna över smärtan, men det går att vinna livet åter. Med hjälp av Mindfulnessträning får du i boken hjälp att acceptera och hantera den värken du har och på så sätt få kontroll över kroppen igen. Du får handfasta övningar och konkreta verktyg som hjälper dig minska på stressen, vilket på sikt främjar din läkning.

Dessutom finns det med boken en cdskiva med enkla övningar som även den som har mycket svår smärta kan göra. Och ett åtta veckors program som du kan föra in i din vardag för att hantera smärtan.

Den här boken är en fin present och en god investering för dig som har ständig värk. Men en spännande resa även för dig som vet att hela livet känn känns smärtsamt ibland.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174241915