Etikettarkiv: sorg

Jag är mitt bästa jag efter min egen förmåga

1 svar

Min måndag börjar i natt när infektionen som jag har burit på i fyra veckor tar ny fart. Hosta, snuva och trötthet i hela kroppen. Jag tycker att jag har gjort detta i fyra veckor nu, så det borde räcka. Jag boostar min kropp med vitaminer och mineraler, tar det lugnt, andas, har roligt och går promenader i höstvädret. Men ett faktum kan jag ännu inte göra något åt. Jag lever i en ickevärld, i en väntan på att separationen ska bli avklarad. Väntan på att alla lån är påskrivna, konton är delade, att hans del av bohaget ska flyttas ur det som ska bli min lägenhet – att vi äntligen ska kunna gå vidare med våra liv. Nu ligger det 37 dagar bort. Och under dessa dagar lever vi två liv under samma tak och försöker vänja oss vid att vi inte längre är livskamrater. Det stressar min kropp och tar massor av energi.

Inte så att vi är elaka mot varandra, tvärt om. Vi är artiga, vänliga och visar stor hänsyn. Men vi kommer tillbaka till det faktumet att oavsett hur du känner inför en separation, så är det en jättestor stress för din kropp. Evolutionen har sett till att det är så för att det egentligen är bara de senaste 100 åren som du har klarat dig ensam, tidigare behövde du din flock för att överleva. Att förlora en flockmedlem har varit lika med döden.

Jag längtar av hela mitt hjärta att känna mig stark och frisk igen. Min kropp som brukar älska att springa, lyfta tungt, svettas och böjas. Nu hostar och nyser den så fort jag går upp för en trappa, andningen blir tung när den går i skogen. Ryggen värker på morgonen och knät är fortfarande svullet. Men vad mer kan jag göra? Det går inte att skynda ett helande.

Jag försöker använda väntan till att vila. Övar mig i att andas. Och inte plåga mig själv med stressande elaka tankar om att jag inte kan träna just nu. Jag är så skittrött på att hosta. Att inte sova. Att inte kunna komma igång med mitt liv. Med min träning. Att inte kunna träffa vänner i den utsträckningen jag vill. Att inte orka gå ut och dansa. Jag är så trött på detta! Men vad kan jag göra? Nu är det som det är och min kropp jobbar varje dag för mitt läkande.

På fredag åker jag och hundarna till landet igen. För att växa mig stark igen vid älven. Men idag är idag. Jag är mitt bästa jag efter min egen förmåga.

Tack för att du läser min blogg. 

Att vara det självet som är jag idag

2 svar

Då är det dags att åka tillbaka till Stockholm. Två dagars utbildning för ett gäng blivande Livsstilskonsulter och Kostrådgivare i Skåne och några kvällar tillsammans med min bästa Anna. Vi har druckit champagne, pratat om livet, jobbat och dessutom hunnit med att spela in två poddavsnitt för Stresspodden. Vilken lyx att få kombinera jobb och vänskap. Trots intensiva dagar och kvällar så känner jag mig ändå påfylld av energi och glädje, tre veckor förkylning till trots.

Men självklart handlar det om att vara i en miljö där jag känner mig älskad och bekräftad. Att få njuta av en annan människas kreativitet och klokhet. Plötsligt kände jag mig full av energi, rolig, klok och snygg igen.

Jag lär mig hela tiden nya saker om vad separationen gör med mig utan att jag är medveten om det. Eftersom vi fortfarande delar hem i väntan på att han ska flytta till sin nya lägenhet, blir jag påverkad av att leva med en människa som jag inte längre delar ett ”vi” med.  Vi bor i ett undantag, i en väntan på livet som kommer efter han har flyttat. Det finns självklart en djup kärlek kvar, men samtidigt har vi ratat varandra och uttalat att vi inte längre är livskamrater. Vad gör det med oss?

I mitt fall känner jag skillnaden så tydligt när jag åker hemifrån. Då blir jag mig själv igen. Eller det självet som jag är idag… i den här stunden. Det är så märkligt att uppleva. Han är fortfarande samma människa, men trots det känner jag mig annorlunda i hans närhet. Det är också spännande att upptäcka mönster hos mig själv som elva år tillsammans har skapat, mönster som jag trivdes i för elva år sedan, men som inte passar mig idag. De blir plötsligt smärtsamt tydliga.

Det finns ett ”när han har flyttat”, men det finns också ett nu som jag inte vill missa i väntan på det som kommer. Jag ska fortsätta leta efter ett förhållningssätt till det jag upplever i nuet. Det är okej att ha sämre dagar, att sörja och att tappa fotfästet. Men jag tänker jobba för att hålla kvar mitt eget värde, som försöker smita iväg ibland. Och nu är det bara 45 dagar kvar tills lägenheten bara är mitt och hundarnas hem.

Halvvägs igenom så sviker kroppen

1 svar

Det härliga med tåg är att det blir tid till reflektion. Nu sitter jag igen på väg genom Sverige. Jag ska åka ned till Ängelholm och hålla i två utbildningsdagar för blivande Livsstilskonsulter på Anna Halléns utbildningar. Det är en av de roligaste delarna med mitt arbete när jag håller utbildningar. Livsstilskonsulterna får guidning av mig i de psykologiska orsakerna bakom övervikt och ätstörningar, samt en orientering i ACT.

Jag är inne på tredje veckan nu med en envis infektion. Nu börjar jag bli lite piggare och hostar mindre, men det har varit tuffa veckor med feber, hosta och värk i bihålor. Jag som sällan blir förkyld och jag kan inte ens minnas senast jag hade hög feber. Det är resan som sorgen tar mig genom.

Sorg eller förluster är en av de mest stressiga livssituationer vi människor kan gå igenom. Om vi tittar på det rent evolutionärt, kan vi se att ligger i vår natur av vara i en flock. Tills bara de sista 75 åren i mänsklighetens historia har en separation kunnat innebära en stor fara för överlevnaden. Det är först i vårt samhälle som vi klarar oss bra själva. Så det ligger djupt i våra gener att reagera med stor stress när vi förlorar någon närstående.

Vanliga symptom under sorg och förlust kan vara:

Fysiska förändringar

  • Sjukdomskänsla, smärta
  • Orkeslöshet, trötthet
  • Nedsatt eller ökad matlust
  • Infektionskänslighet

Beteende

  • Social isolering
  • Gråtattacker
  • Svårigheter att ta initiativ
  • Anpassningssvårigheter
  • Ökad alkoholkonsumtion

Jag mår bra på så många plan just nu. Känner mig glad och mycket mer stabil i humöret. Har fått ork och lust till att arbeta, något som var halt borta den första tiden. Så jag märker inte av sorgen eller stressen som sorgen ger mig, alls på samma sätt längre. Men jag märker det fysiskt. Genom att immunförsvaret har blivit lågt. Genom att mitt knä fortfarande sex månader efter operationen fortfarande är svullet och inflammerat. Genom att min kreativitet är nästan obefintlig och sömnen är ojämn. Så jag känner inte igen min annars så starka och pigga kropp. Det är så vansinnigt frustrerande. Jag längtar efter att springa, träna och yoga. Jag saknar att kunna vara snabb i huvudet, full av energi och kreativ.

Och i ärlighetens namn har jag börjat få svårt att vara snäll mot mig själv, eftersom otålighet och rastlöshet kryper innanför mitt skinn. Jag tycker att det blir allt svårare att hålla sunda vanor, även om jag så väl vet hur mycket jag behöver det just nu. Men jag vet också hur viktigt det är att ge kroppen ordentligt med byggstenar att hantera stressens påverkan (kommer skriva mer om detta snart) så jag petar i mig tillskott och en och annan grön drink. Blev även påmind av en kär vän att jag borde försöka ge mig själv små stunder av mindfulness igen, för att jobba på min återhämtning.

Jag har tagit mig halvvägs känns det som. Framför allt är jag på väg och det är skönt. Nu ska bara kroppen återhämta sig också och det går inte att förutse hur snabbt eller långsamt det kommer att gå. En dag i taget. 

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

6 svar

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

När det är tufft visar DARK vägen

1 svar

DARK för glädje

Precis som jag råder alla mina klienter som har det tufft, hjälper jag mig själv just nu. Det finns mycket du kan göra själv för att påverka ditt välbefinnande när du känner stress eller är nedstämd. Du kan hjälpa din kropp så den stärker själen. DARK-metoden har jag utformat som en vägledning för mina klienter och jag använder den själv just nu.

DARK står för Dagsljus, Aktivitet, Rörelse och Kost.

  • Dagsljus – se till att få minst 20 minuter dagsljus varje dag även under den mörkare årstiden, det kommer att hjälpa dig att sova bättre på natten och sömnen är viktig för serotoninproduktionen (serotonin är ett viktigt hormon som skyddar mot ångest). Under sommaren nu är jag ute nästan hela tiden, sitter till och med nu med min dator på altanen.
  • Aktivitet – även om du helst av allt känner för att dra ett täcke över huvudet ska du se till att aktivera dig. Gemenskap med andra, kulturupplevelser, lära sig nya saker – allt det som du tycker är roligt är extra viktigt för dig när det känns som tråkigast. För mig kan det ibland räcka med en fyra minuter lång cykeltur i skogen med bra musik i lurarna. Det ökar hormonet dopamin, som är ett belöningshormon och hjälper dig att känna glädje och motivation.
  • Rörelse – kroppen ökar produktionen både av dopamin och serotonin vid fysisk träning. Dansa, promenera, simma, jogga, försök att hitta en aktivitet som du tycker är rolig och så du får upp pulsen under tiden du gör den. Jag har ju opererat knät, men cyklingen för mig har varit välgörande för knät – så cykling och hundpromenader eller svampplockning. Och nu smyger jag in lite styrketräning också med de få redskap jag har här på landet.
  • Kost – 90 procent av serotoninet finns i dina tarmar, därför är det viktigt att du sköter din mage. Ät regelbundet, ät varierat, undvik socker, alkohol och snabba kolhydrater. Att banta är strikt förbjudet när man känner sig nedstämd eller är stressad – så ät istället frukost, lunch och middag!

Allt annat kan jag slarva med, men så länge alla delarna i DARK finns med under en dag så vet jag att min kropp mår bra.

Tack för att du läser min blogg.

Att bli hel igen

4 svar

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Att skapa en ram runt en bottenlös tillvaro

3 svar

När livet plötsligt inte blir som man planerat och tänkt sig, bubblar det upp många olika känslor. Den första veckan efter separationen kände jag avgrundsdjup sorg. Det var som att falla utan botten. Men sorg och starka känslor skrämmer inte mig idag, jag har lärt mig att sorg inte är något du kan smita ifrån för den kommer alltid ikapp dig förr eller senare. Sorgen fick ta plats.

Jag hade mina närmsta vänner att prata med. Min bror och hans fru att umgås med. Och att vara där jag mår som allra bäst – på vårt landställe – kändes helande.

Andra veckan sa en av mina vänner till mig ”Nu räcker det Maria, nu måste du börja bygga upp dig själv. Ät tre gånger om dagen, rör på dig och yoga!” Även om jag inte hade lust till något av det, skapade jag mig ett schema med rutiner. På morgonen ska jag göra mig en citronshot, sedan yoga och arbeta en stund med min foamroll. På förmiddagen blir det rörelse i form av cykling, promenader och lättare styrketräning. Frukost, lunch och middag. 10 000 steg i form av hundpromenad. Vitaminer varje dag. Bygg upp. Bli stark i kroppen för att hjälpa själen att läka. Och visst finns det stunder där hela jag inte vill göra situps, men 10 minuters styrketräning klarar jag av. Så låga krav som möjligt, det viktigaste är att det blir gjort.

Självklart vet jag att det viktigaste är att vara snäll mot mig själv. Behöver jag sova, så sover jag. Behöver jag gråta, så gråter jag. Schemat och mina rutiner är en ram runt min tillvaro, när allting annat gungar.

Det spännande är trots allt att upptäcka hur stark jag är. Och att det finns en enorm styrka i att tillåta sig att var svag och tillåta sorg. För mitt i sorgen finns glädjen och skrattet. 

Att lära sig trösta sig själv

1 svar

Vi blir ledsna. Vi blir besvikna. Vi blir sårade och arga. Vi blir rädda och oroliga. Alla dessa känslor är en del av livet. Många av oss tycker att det känns outhärdligt att vara nära sig själv när man känner starka negativa känslor och gör vad de kan för att komma ifrån dem. Kanske tröstäter man. Kanske dricker man. Jobbar för mycket, tränar jämt, håller sig ständigt sysselsatt.

Det kan bero på att du inte har lärt dig att trösta dig själv. När du var liten kanske någon skickade dig på ditt rum när du visade starka känslor av besvikelse, ilska eller sorg. Och i din ensamhet lärde du dig endast att starka känslor är något dumt. Eller så fick du alltid bullar och glass när du var ledsen, så du lärde dig att känslor kan man äta sig ifrån. Kanske lämnade en mamma eller pappa familjen och du tog på dig skulden och trodde att det var för att du hade visat fel känslor. Eller kanske du adopterade någon förälders rädsla för starka känslor.

 

Det du hade behövt som barn var en vuxens närvaro. Någon som hade sagt till dig ”Får jag sitta bredvid dig och hålla om dig tills känslan går över?” Någon som hade hjälpt dig att stå ut med känslan tills den försvann. Någon som hade sagt – jag älskar dig även när du känner alla dessa känslor.

Du behöver lära dig att trösta dig själv. Du behöver uppleva att känslor inte är farliga. Du kommer att känna en stor frihet när du förstår att negativa känslor blir lättare att hantera om du ger plats för dem istället för att slåss emot dem.

 

1. Erkänn att det gör ont. Ge dig själv tillåtelse att känna att det gör ont.
2. Gör plats för känslan en stund. Låt den komma under några minuter och utforska den istället för att slåss mot den. Du kan till och med sätta en timer på några minuter då du ger plats för oron, smärtan, ilskan osv.
3. Lägg märket till hur tankarna vill bedöma känslan och säga att den är bra eller dålig, om den kanske till och med är farlig osv. Fortsätt bara att utforska och undersöka hur känslan känns.
4. Lägg händerna på hjärtat och önska dig själv kärlek, trygghet och frid. Eller de orden du har bestämt.

Hur kändes det? Skriv gärna ned reflektioner i din bok om hur det känns att lära sig att trösta sig själv. Eller dela med dig om dina tankar i vår Facebookgrupp Mitt bästa jag-projektet

1437592767872

Lucka 14 – när julen inte bara handlar om glada känslor

2 svar

Tänk dig att du tog ett vitt pappersark och skrev ned alla dina ledsamma och tunga tankar på. Sedan håller du upp det pappret framför dig, under hela dagen, vad du än gör och vart du än går. Det är väldigt svårt att koncentrera sig på något annat, när dina negativa tankar tar upp ditt synfält. Om du istället försöker distansera dig till dina tankar och hålla pappret så långt ifrån dig du bara kan, så kommer det ändå vara i vägen för din dag. I mindfulness lär man sig att acceptera tankarna, istället för att skjuta dem ifrån dig. Att sträva efter att lära sig att ta emot sina tankar; negativa eller positiva, utan att värdera. Att fokusera på att “Jag  har tankar” inte “Jag är mina tankar”. Det är som att ta pappret med alla ledsamma och tunga tankar och lägga det i knät. Du vet att det ligger där, men det stjäl inget av din uppmärksamhet från det som händer omkring dig.

Istället för att fly
Ta emot dina negativa tankar som om de vore en gäst som kommer på besök. Om du spänner dig och vägrar att släppa in dem eller försöka fly ifrån dem, kommer de att stå utanför din dörr och banka hårt. Om du istället öppnar dörren och säger hej, så kommer de in och sätter sig ett tag i din soffa. Men snart tröttnar de och går sin väg.

Öva dig på att ta emot dina negativa tankar utan att döma, utan att spänna dig, utan att vara rädd. Ta emot alla dina tankar och iaktta vad som händer med dina känslor. Om ångesten vill driva dig till kylskåpet, till pillerburken, till gymmet eller någon annanstans för att fly ifrån känslan – försök att stanna en liten stund till. Känn efter hur känslan känns. Var sitter den i kroppen? Har den någon färg? Vad händer när du ler åt den?

Du behöver bara göra det en liten stund åt gången. Acceptera att du har de tankar som du har och att de och du är okej. Om du vet att du har lätt för att bli överväldigad av dina negativa tankar eller att stress, hösten eller oväntade händelser stjäl din glädje, då kommer du har stor glädje av att fortsätta arbeta med mindfulness och öva dig i att hantera livets berg-och dalbana.

Det finns Mod i vemod. Mod att möta det som känns tungt, mod att låta det bidra till att växa som människa. Mod att acceptera sig själv och sina känslor.

Övning i mindfulness
Du ska få en liten men kraftfull övning i mindfulness som du kan använda när en obehaglig känsla som stress, irritation, martyrskap eller oro ramlar över dig.

1. Dra några djupa andetag och låt din uppmärksamhet följa med luften in och ut ur dina lungor.

2. Fånga in känslan som stör dig. Känn den full ut och säg “Det här är en känsla. Känslan är inte jag.”

3. Föreställ dig att du andas ut känslan under några andetag.

Upprepa gärna övningen några gånger. Pröva och se hur du upplever det. Kanske den inte försvinner på en gång. Kanske är du lite lugnare. Kanske känner du frid. Det kommer du inte veta förrän du har provat.

vemod

Det gör ont att leva… också

3 svar

Av någon obegriplig anledning kände jag mig låg igår. Jag hade en intensiv arbetsdag bakom mig och kände nog trots det att jag inte hade uträttat det jag skulle önskat. Tankar om otillräcklighet och funderingar om jag arbetar på rätt plats snurrade i mitt huvud. Men faktum var att känslan av tyngd som låg i mitt hjärta trots alla var helt okej. Ingen av oss går genom livet med ett ständigt Julia Roberts -leende på läpparna.

Jag har verktygen till positivt tänkande, jag kan meditera mig lugn, andas mig genom obehag, söka roten till det onda med psykodynamiska redskap – men ibland är det helt okej att bara vara vanligt ledsen. Vi behöver inte trösta oss bort från smärta och sorg – vi behöver känna det. 

Jag möter ofta människor som vill ha tabletter för att det gör ont i hjärtat. Eller ledsna och nedbrutna personer som vill ha min hjälp för att slippa känna smärta. Absolut ska du få lindra det som värker i själen, men ibland måste det få värka. Om du hela tiden åt alvedon för att det gör ont i en tand och aldrig gick till tandläkaren – hur skulle det bli då? Smärtan finns där av en anledning. Den berättar något för dig. Och ibland säger den – det gör så ont att leva – men det är också okej.

Jag skrev några rader på Facebook om att jag var lite ledsen. Efter en liten stund gick det inte att vara ledsen längre, eftersom vänner och bekanta hade fyllt min vägg med värme och omsorgsfulla kommentarer. Så mitt hjärta blev så fullt av de inre kramar jag fick att ledsamheten inte fick plats. Så kan det också gå. ledsen