Etikettarkiv: sorgbearbetning

Att vara det självet som är jag idag

Då är det dags att åka tillbaka till Stockholm. Två dagars utbildning för ett gäng blivande Livsstilskonsulter och Kostrådgivare i Skåne och några kvällar tillsammans med min bästa Anna. Vi har druckit champagne, pratat om livet, jobbat och dessutom hunnit med att spela in två poddavsnitt för Stresspodden. Vilken lyx att få kombinera jobb och vänskap. Trots intensiva dagar och kvällar så känner jag mig ändå påfylld av energi och glädje, tre veckor förkylning till trots.

Men självklart handlar det om att vara i en miljö där jag känner mig älskad och bekräftad. Att få njuta av en annan människas kreativitet och klokhet. Plötsligt kände jag mig full av energi, rolig, klok och snygg igen.

Jag lär mig hela tiden nya saker om vad separationen gör med mig utan att jag är medveten om det. Eftersom vi fortfarande delar hem i väntan på att han ska flytta till sin nya lägenhet, blir jag påverkad av att leva med en människa som jag inte längre delar ett ”vi” med.  Vi bor i ett undantag, i en väntan på livet som kommer efter han har flyttat. Det finns självklart en djup kärlek kvar, men samtidigt har vi ratat varandra och uttalat att vi inte längre är livskamrater. Vad gör det med oss?

I mitt fall känner jag skillnaden så tydligt när jag åker hemifrån. Då blir jag mig själv igen. Eller det självet som jag är idag… i den här stunden. Det är så märkligt att uppleva. Han är fortfarande samma människa, men trots det känner jag mig annorlunda i hans närhet. Det är också spännande att upptäcka mönster hos mig själv som elva år tillsammans har skapat, mönster som jag trivdes i för elva år sedan, men som inte passar mig idag. De blir plötsligt smärtsamt tydliga.

Det finns ett ”när han har flyttat”, men det finns också ett nu som jag inte vill missa i väntan på det som kommer. Jag ska fortsätta leta efter ett förhållningssätt till det jag upplever i nuet. Det är okej att ha sämre dagar, att sörja och att tappa fotfästet. Men jag tänker jobba för att hålla kvar mitt eget värde, som försöker smita iväg ibland. Och nu är det bara 45 dagar kvar tills lägenheten bara är mitt och hundarnas hem.

Halvvägs igenom så sviker kroppen

Det härliga med tåg är att det blir tid till reflektion. Nu sitter jag igen på väg genom Sverige. Jag ska åka ned till Ängelholm och hålla i två utbildningsdagar för blivande Livsstilskonsulter på Anna Halléns utbildningar. Det är en av de roligaste delarna med mitt arbete när jag håller utbildningar. Livsstilskonsulterna får guidning av mig i de psykologiska orsakerna bakom övervikt och ätstörningar, samt en orientering i ACT.

Jag är inne på tredje veckan nu med en envis infektion. Nu börjar jag bli lite piggare och hostar mindre, men det har varit tuffa veckor med feber, hosta och värk i bihålor. Jag som sällan blir förkyld och jag kan inte ens minnas senast jag hade hög feber. Det är resan som sorgen tar mig genom.

Sorg eller förluster är en av de mest stressiga livssituationer vi människor kan gå igenom. Om vi tittar på det rent evolutionärt, kan vi se att ligger i vår natur av vara i en flock. Tills bara de sista 75 åren i mänsklighetens historia har en separation kunnat innebära en stor fara för överlevnaden. Det är först i vårt samhälle som vi klarar oss bra själva. Så det ligger djupt i våra gener att reagera med stor stress när vi förlorar någon närstående.

Vanliga symptom under sorg och förlust kan vara:

Fysiska förändringar

  • Sjukdomskänsla, smärta
  • Orkeslöshet, trötthet
  • Nedsatt eller ökad matlust
  • Infektionskänslighet

Beteende

  • Social isolering
  • Gråtattacker
  • Svårigheter att ta initiativ
  • Anpassningssvårigheter
  • Ökad alkoholkonsumtion

Jag mår bra på så många plan just nu. Känner mig glad och mycket mer stabil i humöret. Har fått ork och lust till att arbeta, något som var halt borta den första tiden. Så jag märker inte av sorgen eller stressen som sorgen ger mig, alls på samma sätt längre. Men jag märker det fysiskt. Genom att immunförsvaret har blivit lågt. Genom att mitt knä fortfarande sex månader efter operationen fortfarande är svullet och inflammerat. Genom att min kreativitet är nästan obefintlig och sömnen är ojämn. Så jag känner inte igen min annars så starka och pigga kropp. Det är så vansinnigt frustrerande. Jag längtar efter att springa, träna och yoga. Jag saknar att kunna vara snabb i huvudet, full av energi och kreativ.

Och i ärlighetens namn har jag börjat få svårt att vara snäll mot mig själv, eftersom otålighet och rastlöshet kryper innanför mitt skinn. Jag tycker att det blir allt svårare att hålla sunda vanor, även om jag så väl vet hur mycket jag behöver det just nu. Men jag vet också hur viktigt det är att ge kroppen ordentligt med byggstenar att hantera stressens påverkan (kommer skriva mer om detta snart) så jag petar i mig tillskott och en och annan grön drink. Blev även påmind av en kär vän att jag borde försöka ge mig själv små stunder av mindfulness igen, för att jobba på min återhämtning.

Jag har tagit mig halvvägs känns det som. Framför allt är jag på väg och det är skönt. Nu ska bara kroppen återhämta sig också och det går inte att förutse hur snabbt eller långsamt det kommer att gå. En dag i taget. 

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

Att skapa en ram runt en bottenlös tillvaro

När livet plötsligt inte blir som man planerat och tänkt sig, bubblar det upp många olika känslor. Den första veckan efter separationen kände jag avgrundsdjup sorg. Det var som att falla utan botten. Men sorg och starka känslor skrämmer inte mig idag, jag har lärt mig att sorg inte är något du kan smita ifrån för den kommer alltid ikapp dig förr eller senare. Sorgen fick ta plats.

Jag hade mina närmsta vänner att prata med. Min bror och hans fru att umgås med. Och att vara där jag mår som allra bäst – på vårt landställe – kändes helande.

Andra veckan sa en av mina vänner till mig ”Nu räcker det Maria, nu måste du börja bygga upp dig själv. Ät tre gånger om dagen, rör på dig och yoga!” Även om jag inte hade lust till något av det, skapade jag mig ett schema med rutiner. På morgonen ska jag göra mig en citronshot, sedan yoga och arbeta en stund med min foamroll. På förmiddagen blir det rörelse i form av cykling, promenader och lättare styrketräning. Frukost, lunch och middag. 10 000 steg i form av hundpromenad. Vitaminer varje dag. Bygg upp. Bli stark i kroppen för att hjälpa själen att läka. Och visst finns det stunder där hela jag inte vill göra situps, men 10 minuters styrketräning klarar jag av. Så låga krav som möjligt, det viktigaste är att det blir gjort.

Självklart vet jag att det viktigaste är att vara snäll mot mig själv. Behöver jag sova, så sover jag. Behöver jag gråta, så gråter jag. Schemat och mina rutiner är en ram runt min tillvaro, när allting annat gungar.

Det spännande är trots allt att upptäcka hur stark jag är. Och att det finns en enorm styrka i att tillåta sig att var svag och tillåta sorg. För mitt i sorgen finns glädjen och skrattet. 

När känslorna tar över

Jag fick ett brev av en vän. Hon har precis förlorat en älskad familjemedlem. I sorgen formade sig en dikt och jag bad henne att få dela med mig av den. Jag är övertygad om att den är till tröst för fler som har ett hjärta som värker. 

känslorna

När känslorna tar över
Existerar bara kärlek och sorg

När känslorna tar över
Har förnuftiga tankar ingen plats

När känslorna tar över
Kan jag inte fungera

När känslorna tar över
Finns inte plats för något annat

När känslorna tar över
Finns de i varenda liten cell i min kropp

När känslorna tar över
Kan ingen förstå hur jag känner

När förnuftet tränger in genom små springor
Är jag där igen och accepterad

När förnuftet trätt in
Är jag på banan igen

Känslor och förnuft
En del av livet

/Karin