Etikettarkiv: sorgebearbetning

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

När det är tufft visar DARK vägen

DARK för glädje

Precis som jag råder alla mina klienter som har det tufft, hjälper jag mig själv just nu. Det finns mycket du kan göra själv för att påverka ditt välbefinnande när du känner stress eller är nedstämd. Du kan hjälpa din kropp så den stärker själen. DARK-metoden har jag utformat som en vägledning för mina klienter och jag använder den själv just nu.

DARK står för Dagsljus, Aktivitet, Rörelse och Kost.

  • Dagsljus – se till att få minst 20 minuter dagsljus varje dag även under den mörkare årstiden, det kommer att hjälpa dig att sova bättre på natten och sömnen är viktig för serotoninproduktionen (serotonin är ett viktigt hormon som skyddar mot ångest). Under sommaren nu är jag ute nästan hela tiden, sitter till och med nu med min dator på altanen.
  • Aktivitet – även om du helst av allt känner för att dra ett täcke över huvudet ska du se till att aktivera dig. Gemenskap med andra, kulturupplevelser, lära sig nya saker – allt det som du tycker är roligt är extra viktigt för dig när det känns som tråkigast. För mig kan det ibland räcka med en fyra minuter lång cykeltur i skogen med bra musik i lurarna. Det ökar hormonet dopamin, som är ett belöningshormon och hjälper dig att känna glädje och motivation.
  • Rörelse – kroppen ökar produktionen både av dopamin och serotonin vid fysisk träning. Dansa, promenera, simma, jogga, försök att hitta en aktivitet som du tycker är rolig och så du får upp pulsen under tiden du gör den. Jag har ju opererat knät, men cyklingen för mig har varit välgörande för knät – så cykling och hundpromenader eller svampplockning. Och nu smyger jag in lite styrketräning också med de få redskap jag har här på landet.
  • Kost – 90 procent av serotoninet finns i dina tarmar, därför är det viktigt att du sköter din mage. Ät regelbundet, ät varierat, undvik socker, alkohol och snabba kolhydrater. Att banta är strikt förbjudet när man känner sig nedstämd eller är stressad – så ät istället frukost, lunch och middag!

Allt annat kan jag slarva med, men så länge alla delarna i DARK finns med under en dag så vet jag att min kropp mår bra.

Tack för att du läser min blogg.

Att bli hel igen

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Starkare än för 11 år sedan

”Om du är starkare när du går ur en relation än vad du var när du gick in i den, då vet du att det var en bra relation” sa han under vår första dejt för 11 år sedan.  Nu har han och jag har valt att gå skilda vägar. Starkare och klokare än vad vi var då.

Han är min bästa vän och den människa jag har delat en fjärdedel av mitt liv tillsammans med. Det finns igen osämja mellan oss och jag är tacksam över att få ha varit en del av honom och hans familjs liv. Vi lämnar inte ljusa minnen bakom oss, vi bär dem med oss.

Men självklart är det tungt, förbannat tungt, eftersom vi trodde att vi var livskamrater. Vi planerade en framtid tillsammans och investerade i varandra. Det gör ont att skiljas och att inte längre vara den människa som jag var som hans livskamrat. Jag befinner mig just nu på landet och njuter av den läkningen som närvaron här erbjuder.  Och det får ta tid att komma tillbaka till full kraft.

Så tack för ditt tålamod med min frånvaro. Jag har behövt tid för att möta sorgen och bygga upp mig själv igen. Jag är på väg tillbaka och känner mig starkare och klokare än någonsin.

Faktum är att jag har haft otrolig nytta av att arbeta med mitt bästa jag. Varje dag har jag rutiner som har med min hälsa att göra – äta rätt saker, röra på mig, yoga och träna mitt knä. Det är otroligt skönt att luta sig mot, när saker och ting omkring en känns osäkert.

Till mina klienter vill jag säga att mitt arbete kommer att fortsätta som planerat i höst. För dig som följer mig här, så kommer jag fortsätta att blogga och lägga ut mindfulness. Jag ser fram mot att möta dig här och vi har en spännande tid framför oss.

Tack för att du läser min blogg.

 

När känslorna tar över

Jag fick ett brev av en vän. Hon har precis förlorat en älskad familjemedlem. I sorgen formade sig en dikt och jag bad henne att få dela med mig av den. Jag är övertygad om att den är till tröst för fler som har ett hjärta som värker. 

känslorna

När känslorna tar över
Existerar bara kärlek och sorg

När känslorna tar över
Har förnuftiga tankar ingen plats

När känslorna tar över
Kan jag inte fungera

När känslorna tar över
Finns inte plats för något annat

När känslorna tar över
Finns de i varenda liten cell i min kropp

När känslorna tar över
Kan ingen förstå hur jag känner

När förnuftet tränger in genom små springor
Är jag där igen och accepterad

När förnuftet trätt in
Är jag på banan igen

Känslor och förnuft
En del av livet

/Karin

Sorg är en känsla vi inte bestämmer över

Igår träffade jag ett äldre par på min promenad. Kvinnan böjde sig genast med ett utrop ned över Selma och strök hennes mjuka päls. Det låg så mycket värme i hennes rörelser att jag kände direkt att något fattas henne.
– Har du haft hund? frågade jag försiktigt.
– Ja, sa kvinnan medan tårar fuktade hennes blick, han gick bort i maj så sommaren har varit mörk.
Innan jag hinner sträcka ut en hand och stryka kvinnans axel, muttrar mannen uppenbart generad över sin frus smärta
– Ja min fru har visst svårt att släppa taget.
Sen tar han tag om henne och de går iväg på  stigen. Jag står kvar med några bekräftade ord på läpparna, som aldrig hann bli sagda.

Händelsen berörde mig väldigt starkt. Hennes sorg och hans genens över hennes sorg. Och visst kan vi utanför tänka – jamen, det var ju bara en hund. Men vi vet ingenting om hennes väg, hennes ryggsäck och vad hennes lilla vän hade kommit att betyda för henne. Sorg är en känsla som i inte bestämmer över. Om vi försöker, resulterar det ofta att den suger kraft ur något annat i livet.  Vi kan tänka oss att vi för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna stannar kvar inom oss, mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att tillåta sig att vara ledsen, sörja och att gråta ut sina tårar.

 

När vi älskar någon, så öppnar vi även för sorgen. Därför att sorg är en del av kärleken. Människolivet är sådant att de flesta av oss tvingas uppleva sorg inte bara en utan flera gånger. Och vi kan inte lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, vi måste gå rakt genom den. 

Peter Curman skriver i dikten ”Tillit”:

Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

”När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom hämtar man sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben. Hela livet har förändrats.”
Ulla Söderström, läkare

Så hur möter jag någon annan människa med sorg? Jo, ge upp din tanke på att trösta. Lyssna, finns närvarande och kanske ge en lång kram. Låt tårar, smärta, tystnad och ord finnas där hos den som sörjer. Att försöka trösta, är som att inte tillåta de tunga känslorna. Stanna istället kvar i ordlösheten och din närvaro. Lyssna med hjärtat. För den som sörjer älskar och sorgen är en del av kärleken.