![\"\"](\"https:\/\/www.mariahelander.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/1582004004955-1024x1024.jpg\")
<\/figure>\n\n\n”Jag l\u00e4ngtar s\u00e5 efter att vara lycklig!” h\u00f6r jag ofta. B\u00e5de ifr\u00e5n m\u00e4nniskor i min n\u00e4rhet och i mitt arbete som terapeut. Och visst \u00e4r det s\u00e5. Vi l\u00e4ngtar efter att k\u00e4nna den d\u00e4r bubblande k\u00e4nslan av f\u00f6rv\u00e4ntning och v\u00e4lbehag. Vi \u00f6nskar att n\u00e5got roligt ska h\u00e4nda eller framf\u00f6r allt att det ska sluta k\u00e4nnas som om livet bara best\u00e5r av motg\u00e5ngar. Och n\u00e4r motg\u00e5ngarna har avl\u00f6st varandra s\u00e5 kan det d\u00e4r m\u00f6rkret och hoppl\u00f6sheten komma smygande och pl\u00f6tsligt k\u00e4nns det inte roligt att kliva ur s\u00e4ngen p\u00e5 morgonen. <\/p>\n\n\n\n
I morse fick jag ett mess av en v\u00e4n som gjorde att det v\u00e4rkte till i hj\u00e4rtat. Jag satte mig i min soffa och l\u00e4t v\u00e4rken bulta. \u00c4ven om det kom tankar om att jag \u00f6nskar att saker vore annorlunda eller att jag inte hade lust att b\u00f6rja dagen med den h\u00e4r k\u00e4nslan i kn\u00e4t, s\u00e5 fick det k\u00e4nnas. Det \u00e4r n\u00e5got som h\u00e4nder n\u00e4r jag ger utrymme f\u00f6r ledsamma tankar och sm\u00e4rtsamma k\u00e4nslor. Jag uppt\u00e4cker att det ryms s\u00e5 m\u00e5nga fler k\u00e4nslor i hj\u00e4rtat. Bakom v\u00e4rken g\u00f6mmer sig en k\u00e4rlek, en glimt gl\u00e4dje och en smula nyfikenhet. Och n\u00e4r det som g\u00f6r ont f\u00e5r finnas, makar sm\u00e4rtan p\u00e5 sig och l\u00e4mnar plats f\u00f6r alla fina k\u00e4nslor. <\/p>\n\n\n\n
Hur kommer det sig? Kan man verkligen vara glad och ledsen p\u00e5 samma g\u00e5ng? Kan man vara orolig och nyfiken samtidigt? Kan man skratta, fast man helst vill gr\u00e5ta? Ja, precis s\u00e5 \u00e4r det. \u00c4ven om det inte k\u00e4nns s\u00e5 n\u00e4r det v\u00e4rker i hj\u00e4rtat. Men m\u00e5nga g\u00e5nger \u00e4r vi s\u00e5 upptagna med att vi inte vill vara olyckliga att vi gl\u00f6mmer bort att vara lyckliga. Kampen mot obehagliga k\u00e4nslor tar s\u00e5 mycket energi och kraft ifr\u00e5n oss att vi inte kan se alla de d\u00e4r sm\u00e5 ljusglimtarna. Inom buddhismen, men ocks\u00e5 den terapimetoden jag arbetar med – Acceptance and Commitment Theraphy (ACT) menar man att sj\u00e4lva lidande kommer ur motst\u00e5ndet vi k\u00e4nner mot att k\u00e4nna lidande. Obehaget i sig beh\u00f6ver inte ge lidande, det \u00e4r kampen emot det som kostar oss. <\/p>\n\n\n\n
Men f\u00f6rsvinner sm\u00e4rtan om jag till\u00e5ter den att finnas? Nej, men den beh\u00f6ver inte stj\u00e4la min livsgl\u00e4dje. Efter att jag hade suttit med mitt v\u00e4rkande hj\u00e4rta i kn\u00e4t en stund, kunde jag svara min v\u00e4n p\u00e5 ett s\u00e4tt som k\u00e4ndes r\u00e4tt och fint. Och efter det kunde jag ta en skogspromenad och till\u00e5ta mig att tycka att det var sk\u00f6nt att solen sken. <\/p>\n\n\n\n
Lyckan kommer inte ramla \u00f6ver oss om vi g\u00e5r och v\u00e4ntar p\u00e5 den. Men genom att till\u00e5ta det som k\u00e4nns jobbigt, f\u00e5r vi kraft att se det som \u00e4r bra och fint. Hj\u00e4rtat har s\u00e5 mycket plats. <\/p>\n\n\n\n<\/figure>\n\n\n