S\u00e5 l\u00e5t oss kura skymning och \u00f6ppna den sista luckan i \u00e5rets adventsvandring. <\/p>\n\n\n\n
I denna sista saga l\u00e5ter jag Stavb\u00e4rerskan l\u00e4mna sin ensamma vandring. Hon g\u00e5r ner till byn, kliver in i v\u00e4rmen, i gemenskapen f\u00f6r att f\u00f6ra sagan vidare. Som man alltid har gjort i alla tider runt elden. <\/p>\n\n\n\n
Sagor och myter har aldrig varit till f\u00f6r att fly verkligheten. De har funnits f\u00f6r att b\u00e4ra den. I tider av m\u00f6rker, oro och \u00f6verg\u00e5ng har m\u00e4nniskan alltid samlats kring ber\u00e4ttelser. F\u00f6r att minnas vilka vi \u00e4r. F\u00f6r att k\u00e4nna igen oss i varandra. F\u00f6r att l\u00e5ta n\u00e5got st\u00f6rre \u00e4n v\u00e5ra egna bekymmer tala genom oss.<\/p>\n\n\n\n
De h\u00e4r sagorna har levt med mig under en tid som varit utmanande. De har varit ett s\u00e4tt att andas. Ett s\u00e4tt att h\u00e5lla flera lager av tillvaron \u00f6ppna samtidigt. Och ett s\u00e4tt att minnas att \u00e4ven n\u00e4r v\u00e4gen \u00e4r tung, s\u00e5 \u00e4r vi aldrig ensamma i vandringen.<\/p>\n\n\n\n
Kanske \u00e4r det d\u00e4rf\u00f6r de vill bli ber\u00e4ttade just nu. Inte som svar \u2013 utan som s\u00e4llskap.<\/p>\n\n\n\n
Jag hoppas att denna sista saga f\u00e5r bli en stund av v\u00e4rme f\u00f6r dig. Att du f\u00e5r k\u00e4nna elden. N\u00e4rheten. Tr\u00e5den mellan dig och alla som lyssnat f\u00f6re dig.<\/p>\n\n\n\n
Med \u00f6nskan om en hj\u00e4rtvarm jul.
Och med tacksamhet f\u00f6r att du har vandrat tillsammans med mig.<\/p>\n\n\n\n