![\"\"](\"https:\/\/www.mariahelander.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/ansvar.jpg\" "\\"ansvar\\"")
<\/a><\/p>\n\n\n”Min chef g\u00f6r mitt liv till ett helvete” eller ”Om min man kunde vara lite mer f\u00f6rst\u00e5ende s\u00e5 skulle jag vara lyckligare” eller ”Nej, men sn\u00e4lla du, jag kan inte l\u00e4mna min sambo sj\u00e4lv \u00f6ver helgen, d\u00e5 skulle hon inte ha n\u00e5got att g\u00f6ra.”
\nRelationer \u00e4r komplicerade. M\u00e4nniskor kommer in i v\u00e5rt liv och p\u00e5verkar det p\u00e5 olika s\u00e4tt. Vi blir beroende av dem, eller de oss. Sj\u00e4lv levde jag i n\u00e4stan hela mitt vuxna liv och trodde att andras v\u00e4lbefinnande var mitt ansvar. Jag m\u00e5ste muntra upp, gl\u00e4dja eller f\u00e5 personer i min omgivning att k\u00e4nna sig bekv\u00e4ma. Om st\u00e4mningen var lite tryckande p\u00e5 en fest, s\u00e5 m\u00e5ste se till att alla har det roligt. Jag vet inte hur m\u00e5nga g\u00e5nger jag har satt ig\u00e5ng ett dansgolv, agerat lekledare eller kickat ig\u00e5ng samtalet. Jag vet, det l\u00e5ter r\u00e4tt omnipotent – allsm\u00e4ktigt, men jag ska ber\u00e4tta f\u00f6r er att det \u00e4r otroligt\u00a0uttr\u00f6ttade. Jag hade ingen aning om att jag gick runt med detta ansvar, men n\u00e4r jag i terapistolen kom fram till det s\u00e5 var det som att sl\u00e4ppa ett tungt cementblock. Och sakta l\u00e4rde jag mig att – m\u00e4nniskor kan f\u00e5 bli arga, ledsna, uttr\u00e5kade – utan att jag beh\u00f6ver fixa det \u00e5t dem.<\/p>\n
Jag \u00e4r inte ensam om att k\u00e4nna ansvar \u00f6ver min omgivning. \u00c4r du f\u00f6r\u00e4lder s\u00e5 har du ett ansvar \u00f6ver ditt barn, men n\u00e4r ditt barn \u00e4r s\u00e5 pass stort att det sj\u00e4lv kan ansvara \u00f6ver sin gl\u00e4dje, s\u00e5 \u00e4r det trots allt sv\u00e5rt att sl\u00e4ppa den k\u00e4nslan. Likadant med m\u00e4nniskor vi \u00e4lskar, vi vill s\u00e5 g\u00e4rna att de ska vara lyckliga, m\u00e5 bra, att vi kan sl\u00e5 knut p\u00e5 oss sj\u00e4lva f\u00f6r att se till det blir s\u00e5. Eller omv\u00e4nt, s\u00e5 vill vi g\u00e4rna att n\u00e5gon tar ansvar \u00f6ver v\u00e5r lycka. Att l\u00e4gga v\u00e5rt eget v\u00e4lbefinnande, v\u00e5r egen gl\u00e4dje i famnen p\u00e5 en annan m\u00e4nniska \u00e4r att l\u00e4gga ett\u00a0tungande ansvar p\u00e5 den andra. P\u00e5 det s\u00e4ttet kan du sj\u00e4lv alltid skylla p\u00e5 den andra om du inte \u00e4r lycklig eller tillfreds. Det \u00e4r s\u00e5 vanligt att vi g\u00f6r s\u00e5 h\u00e4r, men det \u00e4r helt galet. Vi beh\u00f6ver inse att ingen annan \u00e4n jag – kan g\u00f6ra mig lycklig. Ingen annan \u00e4n du – kan g\u00f6ra dig lycklig. N\u00e4r vi fullt kan ta in den kunskapen, kan vi p\u00e5 allvar b\u00f6rja arbeta med v\u00e5r lycka.
\n <\/p>\n