{"id":4107,"date":"2012-11-29T08:29:38","date_gmt":"2012-11-29T07:29:38","guid":{"rendered":"http:\/\/www.mariahelander.se\/?p=4107"},"modified":"2012-11-29T08:29:38","modified_gmt":"2012-11-29T07:29:38","slug":"jag-vet-vad-som-ar-bra-och-valjer-det-som-ar-daligt","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.mariahelander.se\/?p=4107","title":{"rendered":"Jag vet vad som \u00e4r bra och v\u00e4ljer det som \u00e4r d\u00e5ligt."},"content":{"rendered":"

Hur m\u00e5nga g\u00e5nger ska jag beh\u00f6va sl\u00e5 huvudet i v\u00e4ggen f\u00f6r att f\u00f6rst\u00e5 att det g\u00f6r ont? Ibland blir jag kn\u00e4pp p\u00e5 mig sj\u00e4lv. Nackdelen med att ha jobbat med m\u00e4nniskor och KBT i s\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r att det \u00e4r l\u00e4tt att se igenom sitt eget beteende. Och jag s\u00e4ger att det \u00e4r en nackdel, f\u00f6r d\u00e5 och d\u00e5 k\u00e4nns det s\u00e5. Jag h\u00f6r mina egna bortf\u00f6rklaringar, jag ser varf\u00f6r jag jag vill g\u00f6ra p\u00e5 ett visst s\u00e4tt, jag vet precis hur jag ska r\u00e4tta till det – men nixpix – det lilla barnet inom mig revolterar mot vuxna terapeuten och s\u00e4ger ”Sl\u00e4ng dig i v\u00e4ggen tr\u00e5km\u00e5ns, jag g\u00f6r som JAG vill!” Och sekunden senare st\u00e5r jag med en sm\u00f6rg\u00e5s med sm\u00f6r och marmelad p\u00e5 i handen.<\/p>\n

Redan en halvtimme efter godsaken \u00e4r det dags att betala f\u00f6r njutningen. Magen b\u00f6rjar bubbla och j\u00e4sa som om den vore en stor vetedeg. Huvudet b\u00f6rjade v\u00e4rka. N\u00e5gon timme senare tror min kopp att jag ska f\u00e5 influensan och jag k\u00e4nner mig feberfrossig och uschlig. Och nu i n\u00e5gra dagar f\u00e5r jag dras med svullna leder, torra slemmhinnor och en bubblig mage. Var det v\u00e4rt det? Nej, s\u00e5 klart det inte var! Men jag gjorde det i alla fall.<\/p>\n

Tack och lov h\u00e4nder detta inte s\u00e5 ofta l\u00e4ngre. Sist jag medvetet kl\u00e4mde i mig n\u00e5got med vete i var i somras. Men det \u00e4r ett sp\u00e4nnande fenomen som m\u00e5nga, m\u00e5nga dras med – jag vet vad som \u00e4r r\u00e4tt, men jag g\u00f6r trots det som \u00e4r fel.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

De flesta jag m\u00f6ter tror att man beh\u00f6ver\u00a0disciplinera\u00a0sig b\u00e4ttre. S\u00e4tta h\u00f6gre eller l\u00e4gre m\u00e5l. Straffa sig. Sp\u00e4ka sig. Om jag bara… ska det g\u00e5 b\u00e4ttre. Och om det inte gick denna g\u00e5ng, jamen d\u00e5 ska jag klara det p\u00e5 m\u00e5ndag!<\/p>\n

I min v\u00e4rld beh\u00f6ver vi b\u00f6rja med att bli lite sn\u00e4llare och empatiska mot oss sj\u00e4lva. L\u00e5ter det mots\u00e4gelsefullt? Vi kan ta min sm\u00f6rg\u00e5sfrossa som ett exempel. Jag hade haft en fantastiskt bra f\u00f6rmiddag och n\u00e4r jag kom hem och h\u00e4mtade posten h\u00e4nde tv\u00e5 saker. F\u00f6rst m\u00f6tte jag en person som gav mig d\u00e5ligt samvete f\u00f6r att jag inte kunde n\u00e4rvara vid ett m\u00f6te. N\u00e4r jag med molande samvete \u00f6ppnade min post hittade jag ett avslag p\u00e5 ett arbete jag hade skickat in till ett f\u00f6retag. I detta l\u00e4ge hade jag kunnat g\u00e5 in och coachat mig sj\u00e4lv, eftersom jag vet att jag hade orsak till varf\u00f6r jag inte kunde n\u00e4rvara p\u00e5 m\u00f6tet. Och jag vet att mitt jobb \u00e4r fantastiskt bra och det finns andra f\u00f6retag som mer \u00e4n g\u00e4rna vill k\u00f6pa betala f\u00f6r mina tj\u00e4nster. Trots det knackade ”stackars-mig-symptomen” mig p\u00e5 axeln och jag valde att lyssna p\u00e5 dennes r\u00f6st. ”Det \u00e4r synd om dig som k\u00e4mpar s\u00e5 och det aldrig g\u00e5r v\u00e4gen. Varf\u00f6r drabbas alltid<\/em> du och du f\u00e5r aldrig<\/em> ha roligt? Det \u00e4r just typiskt!” Hela tiden n\u00e4r r\u00f6sten mal i huvudet, har jag motargumenten, men jag v\u00e4ljer att blunda f\u00f6r dem och tar n\u00e5gra kliv fram till min sambos br\u00f6dburk. Snabbt har jag brett mig en sm\u00f6rg\u00e5s, snabbt har jag \u00e4tit upp den.<\/p>\n

Nu h\u00e4nder n\u00e5got som inte hade h\u00e4nt f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan, jag b\u00f6rjar fnissa \u00e5t mig sj\u00e4lv. F\u00f6r det \u00e4r\u00a0ganska\u00a0komiskt hur det lilla barnet inom mig har revolterat mot den vuxna str\u00e4nga r\u00f6sten. Ni vet n\u00e4r man ser ett litet barn, som egentligen \u00e4r j\u00e4tteledsen och kr\u00e4nkt och med hela sin myndighet l\u00e4gger armarna i kors och s\u00e4ger ”Jag vill inte!” Det lilla barnet som d\u00e5 beh\u00f6ver bli bekr\u00e4ftat, \u00e4lskat och f\u00f6rst\u00e5tt. Det var precis vad mitt inre hade beh\u00f6vt. Jag hade beh\u00f6vt krama om mig sj\u00e4lv och sagt ”Det \u00e4r helt i sin ordning att du m\u00e5r pyton. Det \u00e4r f\u00f6rbannat tufft att vara m\u00e4nniska – du g\u00f6r ditt b\u00e4sta och det \u00e4r bra nog. Om en liten stund kommer det att k\u00e4nnas b\u00e4ttre och om \u00e4nnu ett tag kommer du kunna gl\u00e4djas \u00e5t att du \u00e4r s\u00e5 bra som du \u00e4r.”<\/p>\n

Sj\u00e4lvempati hade jag m\u00e5tt b\u00e4ttre av. Men det urgamla suget efter vete-tr\u00f6sten var l\u00e4ttillg\u00e4ngligt och denna g\u00e5ng blev det mackan ist\u00e4llet… eller ocks\u00e5.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n\n\n