![\"kyrkofrid\"](\"https:\/\/www.mariahelander.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/kyrkofrid.jpg\")
<\/a><\/p>\n<\/p>\n\n\n
Jag vill ber\u00e4tta om min g\u00e5rdag. En dag som var ordentligt stressig. Det k\u00e4ndes n\u00e4stan som om det brann i h\u00e5ret p\u00e5 mig, n\u00e4r jag for runt och gnodde f\u00f6r att hinna till olika m\u00f6ten, g\u00e5 ut med hunden, svara p\u00e5 e-brev, blogga och\u00a0betala\u00a0r\u00e4kningar. Jag hade r\u00e4knat ut p\u00e5 minuten n\u00e4r jag beh\u00f6vde \u00e5ka in till stan f\u00f6r andra g\u00e5ngen denna dag f\u00f6r att hinna till eftermiddagens och kv\u00e4llens m\u00f6ten.<\/p>\n
N\u00e4r jag sitter p\u00e5 t-banan och straxt ska kliva av, sl\u00e5r det mig pl\u00f6tsligt – att jag har tagit fel p\u00e5 tiden och kommer in tv\u00e5 timmar f\u00f6r tidigt till ett m\u00f6te. Jag k\u00e4nner hur stressen blir till irritation som f\u00e5r blodet att b\u00f6rja koka. N\u00e4r jag reser mig upp fr\u00e5n s\u00e4tet, k\u00e4nner jag hur fuktig jag \u00e4r i rumpan. Och tydligen har jag suttit p\u00e5 ett v\u00e5tt s\u00e4te. Jag v\u00e5gar inte t\u00e4nka p\u00e5 vad som har bl\u00f6tt ned s\u00e4tet och nu mig. Sm\u00e5saker – ja, absolut. Men i min\u00a0sinnesst\u00e4mning k\u00e4ndes det som om allt el\u00e4nde drabbade mig.<\/p>\n
Jag ryckte upp mig och t\u00e4nkte att det blir nog bra \u00e4nd\u00e5. Hinner med en powerwalk i stan. Och kliver ur tunnelbanestationen och rakt in i ett sn\u00f6blandat regn, d\u00e4r man f\u00e5r hoppa \u00f6ver slask\u00a0och\u00a0p\u00f6lar. Vi det h\u00e4r laget var jag gr\u00e5tf\u00e4rdig.<\/p>\n
D\u00e5 g\u00e5r jag f\u00f6rbi H\u00f6galidskyrkan. Det var nog flera \u00e5r sedan jag var inne i en kyrka och jag t\u00e4nker att den kanske har \u00f6ppet, det blir ju billigare att huka fr\u00e5n regnet d\u00e4r \u00e4n p\u00e5 ett caf\u00e9.<\/p>\n
Jag \u00f6ppnar kyrkporten och kliver in i en v\u00e4rld av frid. Kyrkorummet \u00f6ppnar sin famn och omsluten av t\u00e4nda ljus och stilla orgelmusik ramlar jag ned p\u00e5 en kyrkob\u00e4nk. Den v\u00e4lbekanta doften av damm, stearinljus och gammal sten. Den kompakta akustiken som f\u00e5r varje viskning att darra. Alla \u00e5r av b\u00f6ner, l\u00e4ngtan och tacksamhet sitter i v\u00e4ggarna.<\/p>\n
Och jag k\u00e4nner hur stressen och irritationen rinner ur mig genom den envisa t\u00e5ren som ramlar ur mitt \u00f6ga. Alla k\u00e4nslor j\u00e4mnade ut sig som n\u00e4r v\u00e5gorna stillar sig.<\/p>\n
Och jag t\u00e4nkte att det kanske trots allt var meningen att jag skulle ta fel p\u00e5 tiden. Annars hade jag aldrig klivit in i kyrkorummets kram.<\/p>\n
Jag blev sittande d\u00e4r i en hel timme. I tystnad. I b\u00f6n. I n\u00e4rvaro. Och efter det var det som om jag hade en rustning av frid mot allt som h\u00e4nde. Jag kunde g\u00e5 tillbaka till mitt \u00f6gonblick av tystnad och k\u00e4nna v\u00e4rmen igen. Stort.<\/p>\n
Det kan lika g\u00e4rna finnas n\u00e5got bra bakom n\u00e4sta h\u00f6rn. \u00c4ven under en d\u00e5lig dag.<\/p>\n