Min kloka v\u00e4n Lina p\u00e5minner mig ofta om att jag redan \u00e4r Mitt B\u00e4sta Jag. Jag har t\u00e4nkt r\u00e4tt mycket p\u00e5 det den senaste tiden – att jag alltid egentligen har varit mitt b\u00e4sta jag. Mitt b\u00e4sta jag – utifr\u00e5n de f\u00f6ruts\u00e4ttningarna jag hade just d\u00e5.<\/p>\n
Jag brukar dr\u00f6mma en ganska stark dr\u00f6m d\u00e5 och d\u00e5. I min dr\u00f6m befinner jag mig i en kal f\u00f6rlossningssal och ska f\u00f6da barn. Jag \u00e4r livr\u00e4dd, f\u00f6r det g\u00f6r s\u00e5 ont att jag tror att jag ska d\u00f6. Desperat v\u00e4nder jag mig till barnets pappa som st\u00e5r vid sidan om s\u00e4ngen och jag skriker till honom ”Hj\u00e4lp mig!” Men han bara v\u00e4nder ryggen till mig och jag blir kall av sorg och skr\u00e4ck. D\u00e5 uppt\u00e4cker jag att det st\u00e5r en annan man p\u00e5 andra sidan om s\u00e4ngen. Han \u00e4r l\u00e5ng och stark och ser ut som han besitter mycket kunskap, som en slags medicinman. Jag griper tag i hans h\u00e4nder och viskar desperat ”Du m\u00e5ste hj\u00e4lpa mig!” Han tittar rakt in i min r\u00e4dsla, griper tag om mitt ansikte och s\u00e4ger ”Du beh\u00f6ver inte min hj\u00e4lp. Du kan sj\u00e4lv.”<\/p>\n
Ibland slutar min dr\u00f6m h\u00e4r. Ibland k\u00e4nner jag hur r\u00e4tt han har. Och hur r\u00e4dslan \u00e4r som en sp\u00e4nd muskel som jag bara beh\u00f6ver slappna av. N\u00e4r jag slappnar av och accepterar sm\u00e4rtan och att jag faktiskt kan sj\u00e4lv, d\u00e5 blir allting sj\u00e4lvklart och jag k\u00e4nner – det \u00e4r ju precis s\u00e5 h\u00e4r jag \u00e4r menad att vara.<\/p>\n
Dr\u00f6mmen \u00e4r alltid tr\u00f6stande p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt. Och jag tror att jag alltid landar i att jag \u00e4r mitt b\u00e4sta jag – som jag \u00e4r menad att vara – d\u00e4r inne i mig.<\/p>\n
Men s\u00e5 ofta gl\u00f6mmer jag bort hur det \u00e4r att leva och vara mitt b\u00e4sta jag. N\u00e4r jag pl\u00f6tsligt finner mig insn\u00e4rjd i f\u00f6rv\u00e4ntningar som jag tror att jag beh\u00f6ver leva upp till. Eller n\u00e4r jag k\u00e4nner mig jagad av stressen. Eller n\u00e4r jag fastnar i tr\u00e4sket av elaka tankar om mig sj\u00e4lv. D\u00e5 tappar jag bort mitt b\u00e4sta jag.<\/p>\n
Att \u00e4ta r\u00e4tt, att k\u00e4nna en gl\u00e4dje i r\u00f6relsen och att vila – \u00e4r alla verktyg f\u00f6r att jag ska p\u00e5minna mig om hur det \u00e4r att vara mitt b\u00e4sta jag. F\u00f6r n\u00e4r jag visar omsorg om min egen h\u00e4lsa – d\u00e5 minns jag hur det \u00e4r att vara mitt b\u00e4sta jag. D\u00e5 \u00e4r det som om den sp\u00e4nda muskeln slappnar av. Min egen omsorg, v\u00e4rme och f\u00f6rst\u00e5else – det \u00e4r det jag beh\u00f6ver mest av allt. \u00a0D\u00e5 \u00e4r jag mitt b\u00e4sta jag.<\/p>\n
![\"b\u00e4sta\"](\"https:\/\/www.mariahelander.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/b\u00e4sta.jpg\")
<\/a><\/p>\n\n\n