Jag k\u00e4nner hur krafterna kommer tillbaka. Dagar tillsammans med tystnaden, hunden, skogen och \u00e4lven ger mig den \u00e5terh\u00e4mtning jag har l\u00e4ngtat efter. D\u00e5 kommer ocks\u00e5 tankarna och fr\u00e5gorna. Jag har varit h\u00e4r f\u00f6rut. F\u00f6rsta g\u00e5ngen k\u00e4nde jag inte igen signalerna och traskade rakt in i en utmattningsdepression. Ett sammanbrott, som tog l\u00e5ng tid att ta sig tillbaka ifr\u00e5n. Men samtidigt ett uppvaknande, som jag inte skulle vilja vara utan. F\u00f6r det var mitt i m\u00f6rkret jag tog hj\u00e4lp och tog mig vidare. Tack vare m\u00f6rkret i den tunneln, hittade jag verktyg och gl\u00e4djen i att hj\u00e4lpa andra. Och det resulterade i att jag v\u00e5gade ta steget och starta ett eget f\u00f6retag. Det var tolv \u00e5r sedan.<\/p>\n
Men jag g\u00f6r det om och om igen. Uppslukas av arbete, njuter av det jag g\u00f6r och prioriterar bort vilan. Precis som ett litet barn som v\u00e4grar att g\u00e5 och l\u00e4gga sig f\u00f6r att det \u00e4r s\u00e5 roligt att leka. Trots att jag regelbundet tr\u00e4nar mindfulness, trots att jag f\u00f6rel\u00e4ser om stress, trots att jag kan allt om \u00e5terh\u00e4mtning och vad som h\u00e4nder med oss om vi inte vilar. Visst – det beror p\u00e5 att en egenf\u00f6retagare m\u00e5ste jobba dubbelt – f\u00f6r ingen betalar min semester. Visst – det beror p\u00e5 att det \u00e4r s\u00e5 himla roligt det jag g\u00f6r – kombination av hobby och jobb. Men det \u00e4r inte hela sanningen har jag f\u00f6rst\u00e5tt de senaste dagarna.<\/p>\n
”Hej, jag heter Maria och jag \u00e4r perfektionist.” Det \u00e4r bara att erk\u00e4nna vad det \u00e4r jag h\u00e5ller p\u00e5 med. Perfekt \u00e4r motsatsen till f\u00e4rdig, till att kunna luta sig tillbaka och s\u00e4ga – ”Maria, det h\u00e4r \u00e4r tillr\u00e4ckligt bra!” \u00a0Jag knarkar k\u00e4nslan av att ”Jag \u00e4r det jag g\u00f6r och hur bra jag g\u00f6r det”, det vill s\u00e4ga ju mer och b\u00e4ttre jag g\u00f6r saker desto mer v\u00e4rd \u00e4r jag som m\u00e4nniska och desto mer kommer de omkring mig uppskatta mig. Genom att jobba mer, prestera b\u00e4ttre, ge mer av mig sj\u00e4lv – flyr jag ifr\u00e5n r\u00e4dslan att misslyckas eller fr\u00e5n att inte bli uppskattad och \u00e4lskad. Andra m\u00e4nniskors bekr\u00e4ftelse, k\u00e4nslan av att ha jobbat som en tok, att f\u00e5 h\u00f6ra av andra ”hur orkar du\/hur hinner du\/vad duktig du \u00e4r” – \u00e4r som en drog.<\/p>\n
Aj, vad ont det g\u00f6r att erk\u00e4nna detta. Jag k\u00e4nner mig s\u00e5 otroligt liten och s\u00e5rbar just nu. F\u00f6r n\u00e4r jag v\u00e4l st\u00f6ter p\u00e5 kritik, f\u00f6rebr\u00e5elser och missn\u00f6je – k\u00e4nner jag automatiskt att det handlar om att jag inte har gjort n\u00e5got tillr\u00e4ckligt bra. Om jag bara ger lite till, jobbar lite till, kommer p\u00e5 \u00e4nnu b\u00e4ttre id\u00e9er – d\u00e5 slipper jag vara medelm\u00e5ttig – f\u00f6r vem skulle \u00e4lska mig om jag var medelm\u00e5ttig? Vem skulle l\u00e4sa min blogg, vem skulle k\u00f6pa mina tj\u00e4nster, vem skulle vilja vara min v\u00e4n, vem vilja vara min livskamrat om jag bara var tillr\u00e4ckligt bra.<\/p>\n
Aaaah, skammen sitter som en eldgaffel rakt i magen. Orden jag skriver nu vrider om och g\u00f6r s\u00e5 ont. Om du visste hur m\u00e5nga g\u00e5nger jag har t\u00e4nkt att radera detta. Att jag i denna stund har fingrat p\u00e5 ”delete” och i huvudet funderar p\u00e5 om jag inte ist\u00e4llet ska h\u00e4lla upp ett glas ros\u00e9vin och s\u00e4tta p\u00e5 en film. Men jag vet allt f\u00f6r v\u00e4l att det jag g\u00f6r nu \u00e4r min v\u00e4g till att bli en nykter perfektionist. Att genom att se skammen i \u00f6gonen blir den mindre l\u00e4skig.<\/p>\n
S\u00e5 nu ska jag inte publicera n\u00e5gon snygg bild. Jag ska inte fluffa till texten. Det h\u00e4r \u00e4r jag. ”Hej, jag \u00e4r Maria och jag \u00e4r perfektionist.”<\/p>\n\n\n