Igår satt jag fjorton timmar med en hemtenta som inte var så rolig. En tenta i statistik. Och dessvärre tillhör jag en av dessa personer som slutar att lyssna om någon säger en siffra. Jag är mycket medveten om att det handlar om osäkerhet, eftersom jag har lätt att se logiken om jag bara öppnar upp för nyfikenheten. Min pappa är forskare i fysik och min mamma är snabb som en iller i huvudräkning, så jag borde ha alla förutsättningar. Men igår morse när jag plockade fram min tenta och såg de matematiska formlerna, så fick jag nästan svårt att andas. Och min första tanke var ”Det kommer aldrig att gå! Jag kommer aldrig att klara denna tenta, så det är lika bra jag hoppar av min kurs.” Och när de tankarna hade parkerat sig inom mig, så var jag gråtfärdig.

Märkligt nog var det något inom mig som påminde mig själv om en liten söt strof  jag har läst

Kom fram till stupet, sa livet.
De sa: Vi är rädda.
Kom fram till kanten, sa livet.
Då kom de fram till kanten.
Livet knuffade till dem.
Och de flög!

Ur Mia Lundins bok ”Kaos i kvinnohjärnan” 

Jag gick fram till kanten. Nu vill jag inte påstå att jag flög, snarare klättrade upp för en hög brant. Men jag gjorde det! Och fjorton timmar senare var jag klar.

Ibland är vi så taskiga mot oss själva. Säger hårda ord och övertygar oss om att vi inte kan eller kommer att lyckas. Inte undra på att vi känner oss gråtfärdiga då. När vi istället skulle kunna säga ”Jag tror att det går. Jag tror att jag kan”

by

by