Det har varit några intensiva arbetsdagar för mig, med massor av nya intryck. Jag har tackat ja till ett två månaders långt vikariat som kurator/samtalsterapeut på en vårdcentral. I princip liknande det jag gör idag, men istället under landstingets regi. Det innebär att jag arbetar med mer sjukvård än friskvård och under en kortare tid, eftersom du får endast fyra – fem gånger i samtalsterapi som patient. Som min kollega säger ”Det är bara att kavla upp armarna och skapa så mycket helande som det bara går.”

Att komma till en ny arbetsplats innebär också att plötsligt ha nya kollegor, nya rum och en massa rutiner att sätta sig in i. Så förutom att träffa patienter har jag fått ta del  av massor med spännande information, system och kunskap. Tillslut känns det som om huvudet ska sprängas – det får inte plats mer.

Men det viktigaste slog mig på vägen hem från arbetet i måndags – tänk att få förmånen att för en stund dela en annan människas historia. Det kändes så oerhört stort att jag blev tvungen att stryka bort en tår där jag satt på tunnelbanan. Jag måste ha ett av jordens bästa och finaste jobb. Att få förmånen att stötta en annan människa.

Jag kände att jag ville dela det här med er. Och tala om varför jag inte har varit så aktiv vare sig här eller på Facebook. Tack för ert tålamod. Jag kommer tillbaka.

Och för er som undrar – arbetar jag två dagar i veckan på vårdcentralen, resterande dagar jobbar jag som vanligt med min egen verksamhet.

by

by