Så låt oss kura skymning och öppna den sista luckan i årets adventsvandring.

I denna sista saga låter jag Stavbärerskan lämna sin ensamma vandring. Hon går ner till byn, kliver in i värmen, i gemenskapen för att föra sagan vidare. Som man alltid har gjort i alla tider runt elden.

Sagor och myter har aldrig varit till för att fly verkligheten. De har funnits för att bära den. I tider av mörker, oro och övergång har människan alltid samlats kring berättelser. För att minnas vilka vi är. För att känna igen oss i varandra. För att låta något större än våra egna bekymmer tala genom oss.

De här sagorna har levt med mig under en tid som varit utmanande. De har varit ett sätt att andas. Ett sätt att hålla flera lager av tillvaron öppna samtidigt. Och ett sätt att minnas att även när vägen är tung, så är vi aldrig ensamma i vandringen.

Kanske är det därför de vill bli berättade just nu. Inte som svar – utan som sällskap.

Jag hoppas att denna sista saga får bli en stund av värme för dig. Att du får känna elden. Närheten. Tråden mellan dig och alla som lyssnat före dig.

Med önskan om en hjärtvarm jul.
Och med tacksamhet för att du har vandrat tillsammans med mig.

by

by