Skrivet i december -08

Tack alla ni som har hört av er och undrat över varför det varit så tyst på min blogg under tre veckor. Det värmer att ni tänker på mig och att mina tankar uppskattas.

Det har inte varit min avsikt att vara frånvarande. Men de senaste veckorna har arbete, förkylningar och några personliga irritationsmoment stulit energi från mig. Så att skriva på bloggen, som tidigare har givit mig glädje och inspiration, har istället känts betungande.

En klient som jag hade berättade för mig om hur hon hade börjat längta efter att komma bort från sina små barn. Hon hittade på anledningar för att få komma bort en stund och lämna sina barn hos sina föräldrar eller hos sin man. Samtidigt plågades hon av skuld för detta för hon kände sig som en fruktansvärt dålig mamma. “Jag älskar ju mina barn och de brukar ju ge mig massor av energi att vara med dem”, sa hon förtvivlat till mig.

Det som både min klient och jag råkat ut för är inget märkligt och det händer oss alla i perioder. Många gånger kommer det ur “duktighetssyndromet”. Vi har en så stark önskan att prestera och göra det perfekt, så det smittar till och med av sig på vardagliga situationer. Vi vill vara en perfekt förälder, en lysande skribent, en underbar sambo, en kreativ arbetskamrat och en superhärlig vän. Våra egna krav på oss själva att prestera på hög nivå och vår rädsla för att misslyckas eller till och med att vara medelmåttig, suger energin och kreativiteten ur oss. Vem orkar vara fantastisk hela tiden, framförallt när vi själva står bredvid oss och dömer vår egen prestation värre än vi skulle bedöma någon annan. Hade en chef behandlat oss som vi behandlar oss själva ibland, så hade denne för länge sedan blivit anmäld till facket.

Då är det inte märkligt att vi behöver fly en stund. Komma ifrån kraven vi har på oss själva.

Jag är inte en dålig bloggare för att jag inte skriver på en stund, jag förtjänar bara en paus från mina egna stränga krav.

Vi förtjänar att vara lite snälla och förstående mot oss själva.

by

by