Idag, för tre år sedan förlorade en mamma sin lilla flicka. Flickan skulle ha fyllt fyllt fem år, men orkade inte kämpa mot en krävande sjukdom, utan släppte taget om sin kropp en och en halv månad innan sin födelsedag. Mamman vaggade sin lilla flicka i den stora sjukhussängen och trots att hennes inre hade gått sönder, lovade hon sin dotter att hon en dag skulle bli lycklig igen.
Sorgens dimma kan skingras av dagarnas pånyttfödelse, men saknaden är evig. Mamman kommer alltid att vara flickans mamma. Hennes famn kommer varje ny morgon att ha en reserverad plats.
Ingen mamma borde få känna sig maktlös inför livets cykel. Ingen borde få uppleva att förlora sin kärlek.
Men en av livets lagar är att kärleken är konstant. Mamman känner kärleken fast hennes famn är tom. Den ömhet, villkorslöshet och starka eld vi vårdar inför våra älskade kommer inifrån oss själva.
Så denna dag blir jag påmind om min konstanta kärlek. Jag väljer att känna djup tacksamhet för alla som finns här och tar emot den, ännu en välsignad dag.
Jag väljer att tända ett ljus för flickan, för flickans mamma och för hennes löfte om att vara lycklig. Ett ljus för den konstanta kärleken inom oss.
by 
by
Tack för din fina text!
Jag sitter här med tårarna rinnande och tänker på alla fina jag har runt omkring mig.
Tack!
SÅ vackert!!
Vi vill så gärna tro att allt är ”för evigt” men det finns inga garantier. Att vara lycklig är att vara i nuet för vad som väntar vet vi inget om. Att ta tillvara på den kärlek vi har och kan ge.
Vad annat spelar någon roll e g e n t l i g e n?
Kram
Ulrika, då ska du veta hur tårarna rann på mig när jag läste min väns berättelse från den dagen hon förlorade sin lilla flicka. Varje sekund vi har med dem vi älskar är en liten present.
Ingela, tack för dina kloka ord. Vi kan egentligen inte lova någon annan människa vår morgondag. Så som du säger, vad annat spelar roll än att ta till vara på dagen med kärleken.
Kram