Den där känslan av att vara korkad hänger över mig som en tung kappa varje gång jag eller framför allt någon annan upptäcker att jag har stavat fel eller gjort ett grammatiskt snedsteg. När det kommer till att räkna ut en summa pengar eller när jag snurrar till det med vänster och höger känns det inte lika jobbigt. Det kan jag alltid skratta bort eller charmigt skaka på huvudet åt mig själv och min överhettade hjärna. Men orden. Orden! Jag försörjer mig på mina ord. Jag älskar mina ord. Jag har kämpat mig till en fil kand i svenska språket. Och trots det stakar jag mig när jag läser, jag kastar om orden när jag skriver och jag kan för mitt liv inte se hur ordet ”döma” ska stavas … eller var det ”dömma”?
I tvåan fick jag några gånger i veckan gå i hjälpklass i matte och i stavning. Det var jag och klassens bråkigaste pojkar. Sen följde hjälpklassen med hela vägen upp till gymnasiet. Det var så pinsamt. Det var så förnedrande. Och hur mycket de än övade gångertabellen eller sche-ljud med mig så satte det sig aldrig. Mamma tröstade mig och sa att det berodde på att jag var ett sådant sjukligt barn. Drogs ofta med en förkylning eller en öroninflammation och fick stanna hemma från skolan, då är det ju inte så konstigt att man missar en massa lektioner och läxor och kommer efter. Men så stora luckor hade jag inte att de följde med mig hela vägen till studenten… eller?
Enda sedan jag var riktigt liten har jag berättat historier för mig själv. Skapat sagor och målat upp spännande världar till mina teckningar, plastdjur eller pappersdockor. Så småningom kunde jag skriva ned dessa historier. Och nu hände något spännande. Drivkraften att fånga historierna var starkare än att skammen över stavfelen. Ivrigt påhejad av mina föräldrar som tyckte jag var begåvad oavsett vad lärarna sa, fortsatte jag att fylla skrivböcker med mina sagor. I högstadiet fick jag dessutom en gudasänd svensklärare – Ulla Butler. Hon var sträng och ställde höga krav, men hon såg igenom mina stavfel och såg idéerna, lapptäcket av ord och skaparglädjen. Tack vare henne och mina föräldrar vågar jag fortsätta att skriva idag.
Tänk om de hade känt till dyslexi och dyskalkyli när jag växte upp. Tänk om jag hade sluppit leva alla år med min mentala dumstrut då? Tänk om jag hade fått rätt hjälp, kanske jag skulle ha kunnat gångertabellen idag eller kunnat läsa en text utan att snubbla över orden. Vi var fler i familjen som hade det svårt och ibland skojade vi om min tokiga pappa som var forskare i fysik och inte kunde lära sig skillnad på vänster eller höger eller läste en text mycket bättre upp och ned. Tänk om vi vetat.
Jag vet inte om saker hade förändrats. Kanske hade jag inte känt mig som en stor idiot varje gång jag ser ett stavfel i min text. Kanske hade jag inte blivit lika sårad när någon annan påpekar det.
Kanske hade erövrandet av orden inte känts som en lika stor seger och kanske hade jag inte haft samma behov av att uttrycka mig. Jag vet inte.
Vad jag vet är att det inte ska finnas någon som ska skämmas över när orden flyter ihop till en smet framför ögonen eller när siffrorna omöjligt fastnar i huvudet. Ordet normal är ett ord vi borde stryka ur ordlistan och minnas att vi alla är unika. Även om vi inte kan skilja mellan höger eller vänster.
by 
by