Här i Farsta skiner solen på en gnistrande snö. Selma och jag började söndagen med en promenad, men fick vända efter någon kilometer eftersom det var lite för kallt för pudeltassarna.

Nu sitter jag i min soffa med en kopp kaffe och vinterrosiga kinder och njuter av min söndag. En hel kravlös söndag där jag kan ta stunden som den kommer. Hur många sådana stunder får man när livet snurrar på som mest?

Möjligtvis kommer jag att lägga in de sista orden på en artikel som ska in imorgon och kanske kommer jag att planera veckan som kommer. Men om jag ska vara riktigt snäll mot mig själv kommer jag att ligga på soffan, men en varm pudel på magen och läsa en gripande bok jag fått låna av en vän. Boken heter Zebraflickan och är en naken berättelse om en ung tjejs kamp mot sina självdestruktiva tankar. Den berör mig långt in i själen. Jag träffar ofta mycket ledsna flickor med trasiga självkänslor och jag vet hur tungt det är att stå ut med sin egen ångest. Att skära sig, svälta sig, förlora sig i bekräftelseorgier, dricka, skada sig, hetsäta, är några av de sätt de använder för att stå ut en dag till.

Jag har varit där. Mina ärr på armarna har ljusnat och syns knappt efter 20 år. Men de finns där, som en påminnelse över att livet kan göra förbannat ont ibland. Och att det går. Det går att stå ut. Så att man en dag får sitta i sin soffa med en kopp kaffe och njuta av ögonblicket, av livet och av att tycka om sig själv med bleknande ärr och allt.

by

by