Då har det varit en sån där period igen. De kommer lite då och då i mitt liv eftersom att jag har valt att ha det arbetet jag har. En period där jag jobbar intensivt och inte riktigt hinner med den återhämtningen jag behöver. Jag känner inte nödvändigtvis igen den innan, eftersom det mesta av mitt arbete är roligt och jag ser fram mot allt jag har inbokat. Jag känner igen den i kroppen. Den smyger sig oftast på genom att jag börjar prioritera bort saker jag må bra av, som träning, stunder då jag inte gör någonting och stunder då jag träffar vänner. Då kommer alltid tecken nummer två ganska snart, jag blir enormt trött och får svårt att fokusera på mina kreativa arbeten som artiklar och förberedelser av arbeten. Om jag trots allt inte hinner dra i nödbromsen kommer tecken nummer tre, jag blir yr och nedstämd. I tredje stadiet brukar kroppen dra i nödbromsen åt mig, här kan jag bli förkyld eller få någon magbacill. Då blir jag tvungen att boka av och bara vila en dag eller två.

Den här gången var det intressant, för det gick ganska snabbt. På en vecka gick jag igenom alla tre stadierna, något som annars brukar ta en eller två månader. Och eftersom det gick så snabbt hann jag inte stanna upp innan jag klev in i tredje stadiet.  Kanske inte så konstigt, med tanke på hur omtumlande min höst har varit med separationen och allt det har inneburit. Men jag kan trots allt inte låta bli att fascineras över hur naturligt kroppen agerar. För två veckor sedan pratade jag med en vän som jag inte har hört av sedan i höstas. Hon sa att det märktes så tydligt att jag var mig själv igen efter den intensiva hösten. Och bang två veckor senare har stadium tre kommit ikapp mig. Men ingenting är konstigt när det kommer till våra kroppar. Jag har mått superbra och känt mig glad och stark efter nyår, men jag hade inte fyllt på mina reserver. Och det är en bra lärdom.

Men vet ni vad, om en vecka befinner jag mig på skidhotell med min vän och pudlarna. Vi ska på tjejläger och lära oss att åka längdskidor. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att komma ikapp och fylla på. Då blir det rörelse, vila, skratt och natur. Och tills dess kommer det att handla om att varva ned och jobba med det nödvändigaste. Ikväll och i helgen får jag även möjlighet att träffa vänner och fylla på med dopamin. Så nej, jag är inte orolig över min hälsa. Jag är snäll mot mig själv och förundras över kroppens fantastiska förmåga att berätta för oss hur vi mår – om vi väljer att lyssna.

Lyssnar du på  din kropp idag?

by

by