Jag tänker bryta en tabu och prata om ett angeläget och viktigt ämne. Något som vi sopar under mattan för att det är så hemskt och otäckt att ingen vågar diskutera det. Vi behöver prata om det! Prata räddar liv! Varje år dör runt 1500 personer i Sverige i självmord. Det är fyra gånger fler än antalet människor som dör i trafiken. Självmord är ett folkhälsoproblem och vi borde få utbildning i första hjälpen för psykisk ohälsa. Istället undviker vi att tala om självmord och att må dåligt i själen är något skamligt.
Jag har hört folk säga saker som att det är farligt att prata om självmord, därför att det kan ”smitta” och att det kan sätta idéer i folks eller ditt eget huvud som aldrig försvinner. Men det är bara ett sätt att sopa rädslor under mattan.
Att ha så ont i själen att man inte längre orkar leva – det är ett livshotande tillstånd. Så varför ringer man inte akuten när hjärtat brister? Varför finns det idag så dålig speciallisthjälp mot trasiga själar? Den som tar sitt liv är någons barn, någons förälder eller bästa vän och att stå bredvid när det händer är också att dö lite grann. Det skapar skuldkänslor, ilska och en sorg som aldrig går över.
Det går att få någon som vill ta sitt liv att ändra sig, men det kräver medmänsklighet från omgivningen och en professionellt ingripande. Och det som behövs för att börja förebygga ett självmord – är ett samtal mellan två människor.
”Om omgivningen har kunskaper och en beredskap att påbörja en dialog, kan detta möjliggöra och underlätta för en självmordsnära person att söka och få rätt hjälp liksom att återupptäcka och utveckla egna resurser. ”
Ur Psykisk Hälsa Årgång 53
Det är alltid bättre att ingripa, än att inge göra något. Att våga fråga någon hur denne mår. Att vara beredd på att lyssna öppet och värderingsfritt. Att visa empati och söka efter att inge hopp, men också stötta med praktisk hjälp och uppmuntra till att söka hjälp eller ta kontakt med sin omgivning. Kom ihåg att ta sig eget liv är alltid en plan B, för en individ som mår dåligt, plan A är att försöka hitta ett uthärdligt sätt att leva vidare.
Det är aldrig ditt fel om någon i din omgivning tar sitt liv. Det är alltid den personens eget ansvar. Men om du kan finnas där och ge första hjälpen när någon mår dåligt, så kan det vara första steget till att rädda ett liv.
Denna broschyr ger oss 10 steg i hur vi kan rädda liv. Läs den! Hemsidan SPES är riksförbunddet för Suicidprevention och efterlevandes stöd, ger både konkreta råd och viktiga telefonnummer du kan ringa. Jag har även gjort en sida med livsviktiga telefonnummer att ringa när du själv eller någon i din omgivning mår dåligt. En livsviktig telefonlista!
Om du vill läsa mer och lära dig mer kan jag rekommendera boken När någon tar sitt liv av Alfred Skogberg
Kom ihåg Att prata om självmord är ett skydd för livet!
tack vare den här texten skriver jag, väldigt personligt, om självmord på min egen blogg idag. Tack för att du tar upp det här. Hoppas att vi är många många fler som gör det!
Jättebra Maria! Jag har faktiskt tänkt samma tanke, att tänk om vi vågade prata om det här. Den där smittotanken är verkligen så löjlig. Det är spöken som inte släpps ur garderoben som är farliga…Jag lärde mig av en kompis som vågar säga saker rent ut att hon sa till sina tonårsgrabbar: Om man känner att man vill ta livet av sig så är det inte nåt jättekonstigt, det är det många andra som gör också – men det viktiga äratt inse att då är man sjuk och ska ta hjälp!
Och det sa hon i preventivt syfte. Så det har jag sagt till mina barn när dom frågat. Det var bl a en tjej som tog livet av sig i stadsparken förra året och då kom det ju frågor från barnen.
Jag har själv haft stark dödslängtan pga bipolaritet och min erfarenhet är tyvärr att man inom psykvården inte tar det så allvarligt. När kompisar skjutsade in mig så fick jag frågan: – Har du försökt nån gång förut? – Nej, sa jag. – Jaha, tänker du göra det – på riktigt nu då? – Nä det tror jag inte. – Jaha ja men då kan vi väl skriva ut dig så får öppenvården kontakta dig.
Nu försökte jag ju inte, men jag tror faktiskt inte deras bedöming berodde på skicklighet. För dom såg inte ens min diagnos som bipolär utan den fick jag senare, likaså såg dom inte att jag behövde ny medicinering. Så lite är det nog tur att jag hade barnen att leva för.
Så viktigt! Jag föreläser om min barndom fram till idag där jag har tagit mig från sexuellt utnyttjad av min pappa i många år fram till ett bra liv idag. Är ute på skolor och pratar mkt! Min föreläsning heter just -Våga prata!
Att våga prata är livsviktigt och även lyssna är det. Att våga lufta hjärtat och säga, tala om när vi inte mår bra. Lika viktigt är det att stå kvar och orka och vilja lyssna när tex vänner kommer med problem. Det/DU kan rädda liv genom att stå kvar och finnas.
TACK Maria för underbart inlägg! ♥
Tack för era inlägg. Många, många människor läser det ni skriver och det är till hjälp och stöd för andra. Det är så viktigt det ni skriver om!
Så varmt tack att ni är med och sprider kunskap och innerlighet.
Vi vågar prata om självmord. Vi vågar stanna kvar. Det är första hjälpen!
Den här natten går i läsandets tecken. Det stormar ute och det är ganska mysigt att sitta inomhus och läsa. Inte för att jag brukar vara ute mitt i natten direkt.
Det är nästan ett år sedan detta inlägg med kommentarer skrevs men jag såg det nu och måste bara säga att jag blir glad. Glad för att det finns fler än jag som pratar. Jag menar nu att prata om att må dåligt i själen över huvud taget. Självmord är fruktansvärt, jag gjorde ett par ganska tafatta försök att ta mitt liv för ca trettio år sedan. Jag ville ju egentligen få hjälp men visste inte hur.
Det dröjde tills för tre år sedan innan jag fick svar på varför jag inte fungerar som andra, varför jag känt mig udda och utanför hela livet. När jag fick mina diagnoser så bestämde jag mig ganska snabbt för att jag inte tänkte gå med på samhällets skäms-stämpel. Så fort jag tycker att det behövs eller passar sig så pratar jag om mitt sätt att fungera. Många tycker säkert att jag är konstig, men vad gör det, jag har iaf känt mig konstig redan i fyrtioåtta år.
Många vill säkert inte höra hur andra mår, en del lämnar rummet när jag beskriver hur mitt och min dotters liv kan se ut ibland. Dom orkar väl inte. Men vi har inget val, vi måste orka med våra funktionshinder. Men jag tänker inte skämmas för att jag är den jag är! Att jag står på mig och tar plats och vägrar skämmas, det hoppas och tror jag är bästa sättet att visa min dotter att hon inte behöver göra det heller. Att hon och jag duger som vi är. Att annorlunda inte behöver vara fel.
Men vi behöver vara många och vi behöver prata mycket, mycket, mycket för att det till slut ska bli ok att bejaka själens mående. Det ska vara lika självklart att prata om hur vi mår i själen, och att söka hjälp för det som att söka hjälp för huvudvärk eller ett brutet ben. Eller hur?
När jag för fyra eller fem år sedan gick till vårdcentralen och bad om en remiss till psykiatrin för att jag ville gå igenom en neuropsykiatrisk utredning så svarade läkaren mig ”Vad då, tror du att du är sjuk i huvudet eller?”
Jag vill inte att någon annan ska få ett sådant svar. Det var inte kul. Sådana fördomar måste bort!
Ska nog skriva om det här på min egen blogg också faktiskt.
Tack Maria, för att du är så klok och skriver om så viktiga saker!
[…] Det är vanligt med självmordstankar och att man tycker att livet känns helt meningslöst. När man känner så är livet väldigt tungt och det är viktigt att söka hjälp. Läs mer här om vad vi kan göra när livet är för tungt. […]
[…] Vissa kommentarer jag får på bloggen behöver lyftas fram så fler kan läsa det. Här kommer ett viktigt inlägg som skrev häromnatten under min artikel om självmord Häv tabun och rädda liv! […]