Jag vill fortsätta på gårdagens tema om självsnällhet. Förresten – tusen tack alla som har hört av sig och tackat för texten. <3

Vet ni en annan sak som är helt magisk när du väljer att står på din egen sida? Det är att du plötsligt slutar be om ursäkt för dig själv. Jag tror inte att jag har reflekterat över det tidigare, hur ofta jag bad om ursäkt för saker som har med mig och mina val att göra. Ta till exempel det här med att inte vilja eller orka något. Jag har i hela mitt liv tänkt att jag borde vara mer social än vad jag är. Jag borde ha tid, kraft och ork att höra av mig till människor jag tycker om. Så när jag inte hinner, slår jag på mig själv och när jag väl hör av mig ber jag om ursäkt över att jag inte har hunnit. Bara för några veckor sedan när min vän Petra och jag spelade in ett avsnitt av Stresspodden om introvert och extrovert (här är en länk till det avsnittet) – slog det mig hur jag i alla tider haft en bild av hur jag BORDE VARA och inte av hur jag EGENTLIGEN ÄR.  Jag hämtar energi ur min ensamhet, inte genom att vara med andra människor. När jag är tömd på energi, vilket ofta händer efter en hel dag med klienter, då finns det ingen kraft i mig att kunna ringa det där samtalet, skriva det där sms:et eller ens svara i telefon. Och det slår jag på mig själv för. Och jag tar när andra skammar mig och säger ”Du hör aldrig av dig” eller ”du har ju aldrig tid att ses”. Istället för att säga ”Det gör mig ledsen att du säger så, jag hör ju av mig nu.” så ber jag om ursäkt.

Att även behöva ha en anledning eller ursäkt till att vissa saker är som de är, är också ett sätt att be om ursäkt för sig själv. ”Jag har inte hunnit ta hand om trädgården, för att jag har haft så mycket jobb.” eller ”Jag har inte kunnat träna på länge på grund av mitt knä, så därför är jag så stor nu.”. Nej, andra saker i mitt liv är viktigare än att rensa ogräs och plocka bort skräp, men jag njuter av att vara på min altan trots det. Du kanske inte gör det – men detta är inte din altan – den är min. Jag bor i en kropp och den är min! Och jag njuter av den oavsett hur den ser ut – om du inte gör det så är det dina åsikter som du får bära. Alltså det här med kroppen är ett särskilt kapitel som vi får chans att återkomma till många gånger, men jag vill berätta om en sak som kändes så befriande i lördags.

Jag skulle egentligen haft tjejmiddag med bröstskola i lördags, det vill säga vi skulle ha först gått till en underbar liten butik och fått en föreläsning om BH:sar, därefter fått lite kunskap kring egenmassage av bröst och lymfan och sen ha middag. Dessvärre var de så många som inte kunde, så jag fick ställa in. Men själv ville jag gå på BH:föreläsningen, så jag tvingade med mig en del tjejer iaf. Intressant föreläsning om hur en BH ska sitta, hur man sätter på den och hur man får den att hålla i 10 år. Men det bästa av allt är när vi alla tjejer sätter igång att prova snygga underkläder, ohämmat slänger av oss kläderna och står i bara trosor – och ingen ber om ursäkt för hur de ser ut. Då menar jag inte att någon verkligen skulle behöva det, men tyvärr är det så att vi kvinnor även om vi har en ”normkropp” så kan vi be om ursäkt för en ”för stor rumpa” eller ”hängande tuttar” som om vi inte är värda att njuta av vår egen kropp på grund av att den är skapt på ett visst sätt. Jag har varit likadan! Men här fick alla se ut precis som de gör och ingen gömde sig eller höll in magen. Så befriande. Det gör det lättare att vara självsnäll.

Bara det att välja kläder så man kan dölja vissa kroppsdelar istället för att välja det som känns fint. Jag har haft supersvårt för att träna i tights och sportbh, trots att det är varmt, för att jag har tänkt att det bara är tjejer med rutor på magen som kan göra det! Det är också att be om ursäkt för sig själv.

Så nej, jag ber inte om ursäkt längre för att jag är introvert och behöver vara ensam. Jag kommer inte med förklaringar eller orsaker till att jag ser ut som jag gör eller väljer att leva som jag gör. Jag tänker inte ta ansvar för vad du tycker om mig eller mina val. Jag står på min egen sida och tänker inte slösa med min energi på att DU väljer att tycka och tänka saker om mig, min kropp, mitt liv och mina beslut. Och det är så skönt. Så befriande. Och lite läskigt.

Tack för att du läser min blogg. 

by

by