Igår trotsade jag snöregnet och for till Farsta centrum för att köpa glögg. Snart upptäckte jag att jag inte var den enda som hade kommit på idén att åka till köpcentrumet, det verkade som hela söderort hade gått man ur huse och för att panikhandla inför julen. Som jag hoppas har framgått av mina tidigare inlägg så älskar jag människor. Men där mitt i den hysteriska julstressen blev jag nästan lite rädd. Folk trängdes, knuffades och svängde hotfullt med överfulla kassar. Men det som var riktigt otäckt – det var ovänligheten. Stora och små, gamla och unga, alla blängde de misstänksamt, trängde sig före, släppte inte fram och muttrade ilskna ord om någon råkade knuffa till dem. På parkeringsplatsen var det nästan värst. Folk tutade, hytte med nävarna, bländade varandra och körde otäckt nära, allt för att hitta en parkeringsplats så de skulle hinna in och handla innan systemet stängde.

Svettig, blöt och med en klump i halsen kom jag hem. Glöggen hade jag köpt, men känslan av sorg grodde inom mig. Vad har hänt med julen? Hur långt kliv har vi inte tagit ifrån julens budskap? Kommer vi ens ihåg vad julen handlade om från början, eller har vi glömt det när vi slåss om sista saffranspåsen eller tvingas stå i långa köer till kassan.

Så jag har bestämt mig. Jag ska möta ovänligheten med vänlighet, stressen med lugn och kraven med en öppenhet. Nästa gång jag ger mig in i en julstressad folkmassa så ska jag le, säga vänliga saker och göra vad som står i min makt att sprida lite solsken. Om någon enda människa ler tillbaka så har jag gjort en bra sak.

Hjälp mig att sprida vänlighet idag. Låt idag bli en vänlig och omtänksam dag.

by

by