Det är så många saker jag önskar att jag vore bättre på. Särskilt vill jag bli bättre på att möta varje människa med ett öppet sinne och nyfikenhet. Att inte ha några fördomar eller förutfattade meningar utan rätt och slätt bara vara öppen. Då tycker jag trots allt att jag i grunden är en ganska fördomsfri person, som söker efter något gott i de flesta människor. Alla har något intressant att berätta, alla har något att lära oss, det är min fulla övertygelse.

Och trots det, så smyger det sig in ibland en tanke eller en uppfattning om någon jag möter på tunnelbanan eller ser på teve. Som en liten stöddig padda sitter där plötsligt en fördom som jag i värsta fall kväker ur mig till någon i min närhet. Särskilt snabb är paddan att kvacka om personer som ställer upp dockhussåpor eller förnedringsteve. ”Men herregud, vad är det människan gör? Fattar hon inte att hela Sverige ser?!” Jag minns särskilt en gång när jag tittade på ett avsnitt av serien Big Brother. Nu blir jag särskilt beklämd av att titta på ungdomar som gör bort sig på teve, men i vilket fall satt jag där och vred mig av blygsel för deras skull. En ung kvinna som hade utmärkt sig genom att vara uppkäftig och gapig irriterade mig särskilt. Efter en fest så hettade det till mellan henne och en kille och de hånglade i sängen. Efter ett tag så verkade han tröttna, så han bad henne att gå. Då gick hon istället till en annan man och försökte krypa upp oss honom, tills han mer eller mindre sparkade henne ur sängen. Då gick tjejer ut i köket och bredde sig fyra limpmackor och tryckte i sig. I den stunden, när hon satt där uppkrupen på en köksstol och tuggade på sin smörgås värkte mitt hjärta. Jag ville bara plocka ur henne därifrån och hålla om henne och berätta att hon är fin och bra precis som hon är. För det var inte en gapig och stöddig tjej som satt där, det var en liten flicka som åt en smörgås för att få en inre kram. En kram som hon antagligen saknade så det värkte i bröstet och värken drev henne att klättra runt i andras famnar och skrika tills något tittade på henne – för att få någon form av uppmärksamhet.

Varje gång en människa sätter sig i min besöksstol är jag uppriktigt nyfiken på den jag har framför mig, det är det som blir min glädje och drivkraft i mitt yrke. När jag ser på någon utanför mitt arbetsrum, vill jag tänka att det finns så mycket mer än det jag ser. Det är inte lätt. Men de gånger jag försvarar någon inför någon annan, kan jag vara stolt över mig själv. Eller när jag lyckas behålla ett öppet hjärta. För jag vill ju själv bli bemött med ett öppet hjärta och utan fördomar. Alla förtjänar vi få en chans att visa vem vi egentligen är.

by

by