Skrivet i oktober -08

“Hur ska jag få pengarna att räcka denna månad?” “Herregud, jag kan inte gå på moster Annas 70-års kalas, alla kommer att tycka att jag har blivit tjock” “Tänk om jag har fått en hjärntumör?” “Nu svarar han inte i telefonen, han är säkert otrogen.” “Chefen har inte sagt något om min rapport, han tycker säkert att den var usel.”

Oro. Grubbel. Att en tanke kan förfölja oss och dyka upp i samma form när som helst under dygnet. Är det ett problem vi grubblar över? Ja, det kan vara ett problem även om vi för det mesta har svårt att se vad som är det verkliga problemet. Om vi oroar oss över varför vi inte kan gå ned i vikt, så är vikten i sig inte problemet – utan kanske vår egen rädsla att inte duga och räcka till som är det riktiga problemet. Om vi går runt och har ångest över att vi tror att vi har en dödlig sjukdom, så kan det ligga en dödsfruktan eller en livsfruktan bakom oron.

Vi ägnar mycket tid till att grubbla och älta. Grubblerierna är som ett träd, där t.ex. oron över att din partner ska lämna dig är stammen. Tankarna är som grenar som utgår från stammen “Han jobbar ofta över” är en tankegren, “Han säger inte att han älskar mig lika ofta” en annan tankegren, “Hur ska jag ha råd att leva ensam” en tredje osv. Vi hoppar från gren till gren i våra grubblerier och tänker sällan hela tanken ut. Oron är ytlig, därför att den ofta följs av en tröstetanke.

Det finns två olika sorters tankar i ältandet. Den ena sortens tankar är den som för med sig oro, ångest, olust eller rädsla. Den andra är tröstetanken, som lugnar och säkerställer. Ältande och grubblande är en tennismatch mellan dessa två – orotanken och tröstetanken. Vi försöker att ta oss ur ett grubbleri genom att lugna oss själva – problemet är att tröstetankarna bara ger motsats verkan.

Låter det befängt? Om min lilla valp Selma ska lämnas ensam en stund medan jag går ut med soporna, så blir hon orolig när jag stänger dörren och hon inte får följa med. Om jag då sätter igång att trösta och gulla med henne, så bekräftar det för henne att hon har all rätt att vara orolig. Om jag istället inte låtsas om hennes oro, så förstår hon så småningom att det inte var så allvarligt.

Flykt, undvikanden och andra säkerhets och tröstbeteenden gör bara att man känner mer olust inför sin egen oro. Vilket i sin tur förstärker grubblandet. Man kan inte försonas med något samtidigt som man slåss mot det.

Så vad kan vi göra? Här är några förslag:

– Tänk hela orostanken ut – tänk det värsta scenariot. Då bryter du ditt eget tankemönster och hjälper dig själv att förminska katastrofen.

– Stanna upp, iaktta tanken och känslan, acceptera det du känner. På så sätt kan du lättare se behovet som döljer sig bakom din oro – stammens rötter.

– Se tanken som en tanke. Den är inte du, det är en tanke som kommer och går – låt den göra det och kämpa inte emot.

Vill du lära dig mer om din egen oro och hur du kommer ifrån ältande – så rekommenderar jag Olle Wadströms bok Sluta älta och grubbla – lättare gjort med kognitiv beteendeterapi.

by

by