Nu har du känt mina ord och tankar ett tag, så jag känner att det vore trevligt med en närmare presentation. Så du får uppleva vem som sitter bakom skärmen. (Detta är nog det läskigaste jag har gjort på länge.)
Jag är sladdbarn och lillasyster, vilket har präglat mig till att bli en person som vågar ta risker, vill gå egna vägar och spinner som en katt av att få bekräftelse. Nackdelen är att jag är livrädd för att inte bli älskad och att göra någon besviken är en mardröm som jag kämpar att bli vän med.
Mitt liv just nu är fullt av liv, rörelse och möten med andra människor. Som jag har skrivit förut har jag förmånen att ha massor av jobb, som slukar mycket av min tid. Jag arbetar som jobbcoach åt Arbetsförmedlingen, privat samtalsterapeut, pedagog på kvällarna då min kollega och jag håller kurser för män och kvinnor som vill gå ned i vikt, samt att vi skriver på en bok som kommer att ges ut på Nordstedts efter årsskiftet. Så jag är välsignad med att leva min egen dröm. Priset jag betalar är hårt arbete och lite fritid, men det har jag just nu råd med.
Att ha en handfull olika yrkesroller är kanske lite ovanligt, men ett ganska typiskt karaktärsdrag hos mig. Jag tröttnar fort, blir uttråkad och rastlös. Det ger mig energi att dra igång ett projekt, men det kostar massor att slutföra det. Därför har jag påbörjat olika karriärer eller utbildningar som – teaterpedagog, teckenspråkstolk, präst, kulturarbetare, retoriker, svensklärare, missionär, bartender och webbredaktör. (Jag rodnar lite när jag skriver detta. Min mamma brukar säga ”Vad ska jag säga till mina väninnor att du är?”).
Vid sidan om mitt arbete lever jag med min sambo Daniel sedan fyra år tillbaka och vår ettåriga dvärgpudel Selma. Daniel är min motsats i det mesta, vilket är lärorikt och tryggt. Våra olikheter skapar en skön balans och ett bra team, samtidigt som det stundtals kräver mycket tålamod och förståelse. Men han är en källa till kraft i mitt liv, eftersom jag aldrig har upplevt något mer helande än att bli älskad villkorslöst.
Jag är livrädd för spindlar, dricker mängder med kaffe, är morgonpigg och krullhårig. Jag är snäll, flexibel och påhittig. Har dålig karaktär, usel på att hålla kontakten med mina vänner och ruskigt blyg innerst inne. Sedan 16 års ålder har jag varit reumatiker, men äter ingen medicin idag därför att min kropp mår bra av rörelse, rätt kost och positiva tankar.
Att beskriva mig själv – är genant, svårt och läskigt. Jag gömmer mig gärna i ett möte bakom frågan – Och vem är du? Så nu ska jag publicera detta fort, innan jag hinner ångra mig och skriva något om dig istället.
by 
by
Ett leende sprider sig över mina läppar när jag läser det du skriver om dig själv. Ett leende för att du är så modig och vågar berätta vem du är och ett leende för den höga igenkänningsfaktorn. Tack för att du delade med dig!
Vilken härlig beskrivning av dig.
Sedan blev jag nästan lite upprörd å din mammas vägnar. Varför måste vårt jag (vem jag är) vara så starkt förknippat med vad vi arbetar med? När man är arbetslös är det hemskt. Just nu arbetar jag ju åtminstone halvtid varje vecka och är nöjd eller rättare sagt stormtrivs, men inom en månad kanske jag befinner mig på startrutan igen, visserligen med mycket mer erfarenhet, men vad hjälper det när man får frågan?
Ah, jag har just undrat vem du är sedan jag mötte dig i höstas? 😉 Nu vet jag lite mer, resten får jag väl gissa mig till , läsa lite mellan raderna eller för enkelhetens och korrekthetens skull, fråga!
Tack för härliga rader om dig själv. Tycker du verkar vara en mycket sympatisk kvinna som jag gärna delar en kopp kaffe med eller två!
Vi ses!
Åh så härligt att få läsa om dig :-D!
Tack för att du bjuder in oss så generöst.
Jag känner igen mig själv i en del ;-).
Stor kram från mig
Oh, det här var så läskigt att jag knappt vågade läsa era kommentarer. Vad varm jag blev i hjärtat när jag läste. Tack för att ni hjälpte mig att bli lite modigare.
Daniela – varm kommentar och ett varmt leende, smittade också mig med värme och leende. Spännande att du kände igen dig i det jag skrev.
Skoogstrollet – jag håller med dig. Den första frågan v ställer en ny bekantskap är just ”Och vad jobbar du med?”. Tänk att vi ska vara så beroende av att stoppa en annan människa i ett fack. Istället för att söka bakom arbetet. Till min mammas försvar får jag nog säga att jag tror hon alltid har varit stolt över sin dotter. 😉
Johanna – fråga, så får vi se om jag duckar och kastar tillbaka fråga. 😉 Gärna över en stor latte. 😀
Ulrika – tack och tack! Hade varit spännande att veta vad du känner igen!
Stor kram tillbaka. ps: Nu ska jag gå in på din blogg en stund och motionera smilbanden och värma hjärtat.