Jag glömmer ofta bort att jag har en kronisk sjukdom. Många gånger därför att de flesta symptom sällan gör sig påminda. Med hjälp av min kost, min träning och stunder av medveten närvaro håller jag värk och trötthet borta.

Men så plötsligt knackar sjukdomen på dörren och som vanligt blir jag först förvånad och sen förbannad.
-Vad är nu detta, tänker jag. Ont i knäna och förlamande trött? Varför då? När jag sedan kommer på vad det handlar om, blir jag arg för att inte har lyckats hålla eländet borta. Arg för att jag är drabbad. Arg för att det finns sjukdomar. Arg för att jag blir snuvad på roliga saker, för att jag helt enkelt inte orkar.

Det tar en stund innan jag kan landa i acceptansen. Innan jag känner att ilskan inte gör något konstruktivt. Att jag mår bättre i att vila i min kropp med både tröttheten och de onda knäna. Och just i det ögonblicket då jag slutar att spänna mig, så känner jag mig genast lite piggare.

by

by