Den här vintermånaden brukar suga energi även ur de starkaste och tapprast människorna. Även jag som älskar vinterns kyla, snö och naturens kalla vila kan trots det tycka att det känns en smula segt. Framför allt längtar jag efter färger och ljus. Därför gör jag mitt bästa med att muntra upp mig själv med egna färger, och letar varje dag i garderoben efter något att pigga upp mig med.

När trötthet och håglöshet smyger sig in i vardagen, är det viktigt att vara varsam mot sig själv. Jag brukar försöka påminna mig själv om alla glädjeämnen och en söndag är ett utmärkt tillfälle att reflektera över veckan som har passerat. Det är så lätt att ta saker för givet och glömma bort hur fint vi har det, framför allt när man är trött, när ljuset är långt borta och veckan bara känns som en strävan till nästa fredag.

En av veckans stora glädjeämnen var att jag i fredags träffade jag en av mina bästa vänner sedan 15 år tillbaka. Hon påminde mig om något viktig (som hon så ofta gör), nämligen att ta tillbaka glädjen i mitt skrivande. Förra året skrev jag ett bokmanus till en roman. Det var bland det roligaste jag hade gjort! Men som de flesta av oss som är stolta och glada över vårt skapande, tror jag att alla ska hålla med mig om att det jag har gjort är bra. Med två böcker i ryggen och en tredje på gång, trodde jag att jag skulle bli mottagen med öppna armar av förlagen. Men så var inte fallet. Flera förlag har vänligt tackat nej till att ge ut min bok, med hänvisning till att endast 1% av alla tusentals manus som skickas till bedömning varje år blir utgivna.

Slokörad skickade jag manuset vidare till bedömning hos två kollegor, som jublande kom tillbaka till mig och berättade att de älskade min berättelse. Uppmuntrad av deras värmande ord, skickade jag åter iväg manuset till flera förlag och väntar nu sedan tre månader på deras bedömning.

Hela jag längtar efter att få berätta fler berättelser. Men jag har inte kunna skriva en rad, eftersom jag inte vet om jag kommer att bli publicerad. Min kloka vän Kajsa ruskade om mig och sa ”Men varför skriver du inte, när du älskar att skriva? Skriv för dig själv och inte för en förläggare. Spelar en pianist bara inför publik eller gör jag mina silversmycken bara för att folka ska tycka om och vilja köpa det jag gör? Skit i vad andra tycker – det är bara du som behöver tycka om det du gör.”

En av mina favoritkonstnärer Maria NastyHeart Farnestam har gjort en underbar tavla ”Kedjad ängel”, som jag numera är stolt ägare till. När min bok blir publicerad (jag säger ”när” och inte ”om”) blir den bilden en perfekt framsida till boken.

Min roman handlar om kedjad längtan och när livet inte blir som man har tänkt sig. Den handlar om gränslandet mellan normal och galenskap och hur kärlek kan sudda ut gränserna däremellan. Men framför allt  handlar den om fyra människors liv och hur de flätas in i varandra.

Som min vän Dyveke skrev till mig efter att ha läst mitt manus ”Denna bok hittar fram till läsaren genom sitt färgrika språk och genom en handling som gör att man känner sig delaktig. Det känns som om författaren har levt i varje känsla som avspeglar sig i boken. Om man kan älska en bok så gör jag det NU! Faktiskt fångade den mig redan från första kapitlet.” 

Och med Dyvekes ord och Kajsas påminnelse, tar jag upp mitt skrivande igen. Strindberg och  Astrid Lingren tillsammans med många fina författare har blivit refuserade, brukar min sambo påminna mig om. Och under tiden gläds jag åt möjligheten att åter få berätta – även om det bara är för mig.

by

by