Det finns Mod i vemod

Jag erkänner – jag är en människa som kan hänge mig åt nostalgi. Och det är något med julen som lockar fram den sidan hos mig mer än vanligt. Doften av julgran och glögg, tar fram bilder från svunna barndomsjular när hela familjen samlades framför brasan i vårt stora vardagsrum. Och jag kan sakna det gamla kråkslottet från sekelskiftet jag är uppvuxen i. Där hade vi plats för alla som ville vara med, en trädgård med egen kälkbacke, en julgran som alltid var så hög att pappa fick kliva upp på en stege för att sätt stjärnan i toppen och gamla, kalla, knarrande trägolv. 

När jag minns och saknar, ser jag bara det vackra, mysiga och fina. Jag ser inte en jobbig tonårstid, en sjuk mamma och hur rädd jag var för vår stora, mörka tomt på kvällarna. Men det är väl själva poängen med nostalgi? Att njuta av minnena av det som var? Eller har jag missat vad det handlar om? 

Jag saknar också min ex-livskamrat. Vet inte om det har med julen att göra, men de fina minnena tränger sig på. Jag kommer på saker jag vill berätta för honom, saknar saker vi brukade göra tillsammans och kan skratta åt våra skämt som ingen annan skulle förstå. Han kunde reta mig för att jag alltid var så nostalgisk. Och jag brukade sucka över att han var så rationell. 

Och visst, även i dessa minnesresor ser jag bara det rosaskimrande. Min hjärna sållar bort irritationen, den tuffa utmaningen i att inte förstå varandra och frustrationen när vi inte levde upp till varandras förväntningar. Men att rensa i sin minnesbank, innebär inte att det jobbiga aldrig har funnits där. Det innebär bara att jag väljer ut ett antal favoritkort i albumet som jag tittar på. Om jag hade valt att stirra på de bilder som gör ont, hade jag om och om igen rivit upp gamla läkta sår. 

Men stopp ett tag, tänker du, att sakna svunna tider gör väl också ont? Absolut. Nostalgi får själen att svida, men jag ser det mer som träningsvärk. Att tillåta sig själv att känna saknad, sörja det som varit och inte kämpa emot nostalgikänslor tränar hjärtat för nya upplevelser. Om jag slåss mot mina fina minnen för att jag är rädd för att de ska kännas, stänger jag till även för nya varma jular och möten med nya kärlekar. Jag vill ha ett stort hjärta, som ger plats både för det som varit och det som kommer. 

Jag lever också i den förvissningen att om vi försöker att kontrollera våra känslor, så kommer de att börja kontrollera oss. Risken är att jag blir så upptagen med att hålla borta det som gör ont, att jag missar det som finns mitt framför mig. 

Därför tillåter jag mig själv att minnas det fina och frossa i nostalgi även om det gör ont. Det finns också plats i mig för det som varit jobbigt och tufft, alla skärvor har ju varit med och skapat den mosaik jag är idag. 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , ,

2 kommentarer till “Det finns Mod i vemod

  1. Ja! Jag håller med! Ett stort hjärta som bara fylls och fylls med mer och fler! Aldrig ta tillbaka kärlek eller ge hat, men ibland sluta att ge. För även om kärleken är oändlig över tid, tar energin IBLAND tillfälligt slut och då kanske jag vill VÄLJA, att fortsätta ge till det och dem som ger tillbaka. Njuta av de underbara bilderna och ibland se med realism på de inte så underbara, så att jag med lätthet kan längta efter nya nu istället för att sörja gamla. Julkraaaaam ❤

  2. Vad fint skrivet och klokt tänkt, kära kusin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *