Skrivet i februari -09

Man märker sällan den exakta stunden. En dag upptäcker man helt enkelt att det var länge sedan man log, gnolade eller skrattade högt. Dagarna har börjat te sig extra mörka och långa. Morgonen är ohyfsad och kall, och kvällen och sängen är alltid obehagligt långt borta. Höst- och vinter-vemodet har som en ovälkommen gäst parkerat sig i vårt inre vardagsrum.

Ljusterapi, rosenrot, motion, c-vitamin, cipramil, johannesört, dagsljus, ginseng, psykoterapi eller att genomlida med hjälp av extra mycket godis/vin/chips/cigaretter? Vi söker alla utvägar för att dämpa eller fly ifrån det som är jobbigt, skapar ångest eller gör ont. Det tillhör vår natur.

Inom mindfulness har man en intressant teori. Att sträva efter att lära sig att ta emot sina tankar; negativa eller positiva, utan att värdera. Att fokusera på att “Jag har tankar” inte “Jag är mina tankar”.

Ta emot dina negativa tankar som om de vore en gäst som kommer på besök. Om du spänner dig och vägrar att släppa in dem eller försöka fly ifrån dem, så kommer de att stå utanför din dörr och banka hårt. Om du istället öppnar dörren med ett leende, så kommer de in och sätter sig ett tag i din soffa. Men snart tröttnar de och går sin väg.

Öva dig på att ta emot dina negativa tankar utan att dömma, utan att spänna dig, utan att vara rädd. Ta emot alla dina tankar med ett leende och iaktta vad som händer med dina känslor. Om ångesten vill driva dig till kylskåpet, till pillerburken, till gymmet eller någon annanstans för att fly ifrån känslan – försök att stanna en liten stund till. Känn efter hur känslan känns. Var sitter den i kroppen? Har den någon färg? Vad händer när du ler åt den?

Törs du stanna kvar och se dina demoner i ögonen?

by

by