Alla upplever vi det. Hur livet bara stannar upp en sekund och sedan går hjärtat sönder. För att vi förlorar någon vi älskar, eller för att vi gör ett stort misstag eller tappar bort något mycket viktigt som vår identitet. Det gör så ont att vi undrar om det någonsin finns ett slut på smärtan. Om hjärtat någonsin kommer att läka.
En självempatisk människa är en person som klarar att trösta sig själv. När svårigheterna slår dig till marken, så reser du dig igen. Kanske inte på ett kort ögonblick, men så småningom. Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston beskriver att förmågan till tröst är något vi lär oss som små. Ett litet barn som ramlar och slår sig gråter inte bara för att det gör ont, utanför att världen går sönder en smula när man upptäcker att man inte är osårbar, att golvet är hårt och att mamma inte alltid kan fånga mig. Att mamma eller pappa kommer in och tröstar då, innebär att de hjälper barnet att bygga upp världen igen. För det mesta gör föräldrarna ett sådant bra jobb, att barnet som vuxen upplever att det är möjligt att reparera livet igen, när det känns som om det går sönder.
Marta menar att det finns många sätt att trösta sig själv, genom att prata med vänner, stoppa näsan i pälsen på ett älskat husdjur, gå ut i skogen. Men framför allt styra undan den inre kritikern som ibland står bredvid oss och anklagar oss för att vi inte lyckades undvika sorgen eller smärtan. När det gör ont är det viktigt att se att du just nu behöver vara lite extra snäll mot dig själv.
Här är tröstens tre steg:
Stanna upp och känn efter, bekräfta att det inte känns bra. Men att det är okej.
Andra steget är att acceptera det du känner. Är det sorg, saknad eller gör det bara ruskigt ont? Vad det än är så finns det ingen anledning att fly, utan stanna kvar i det som gör ont en stund.
Tredje steget är att fråga dig själv – vad mår jag bäst av att göra nu? Undvik käcka eller hårda utrop, som ”Skärp dig” eller ”Det där är väl inget.” Behandla dig själv som en vän som behöver tröst. Kanske behöver du prata, kanske behöver du kramas, kanske behöver du bara gråta en liten stund till.
Livet gör så ont, så ont ibland. Det behöver vi acceptera. Men också att det blir bättre igen är en viktig sanning.
by 
by
Dessa ord tar jag till mitt hjärta. Jag önskar dig en trevlig helg! Zinnia
Det du tar upp nu är så oerhört viktigt, vi drabbas alla av sorg, sjukdom, orättvisor o kränkningar. En hel del stannar kvar i ryggsäcken vi släpar på, själv känner jag att det sitter kvar i ryggmärgen för länge. Tiden läker inte alla sår, som man ofta får höra, men vi har en förmåga att glömma, om vi tillåter det.
Om något drabbar mina barn, då blir jag en lejoninna, då vill jag försvara, slåss o trösta men hur gör man de vuxna barnen o barnbarnen. Man vill inte tränga sig på…men det gör ont i själen. Kram!
som jag behövde höra det här idag. Jag skrev om beröring i mitt inlägg idag för att saknaden var så stor igår så det gjorde ont. Jag fick chans att reflektera över min tillvaro i inlägget och vad jag kan göra åt detta med beröring som singel. Men att dessutom få komma in och läsa dina steg, som jag känner till men glömmer bort ibland, bekräftar att jag gjorde nog en bra reflektion den här gången. Tack Maria. Ha en skön helg. kram