Imorse var det vitt ute när jag drog upp persiennen. Alla tappra vårblommor hade ett tjockt snötäcke över sig. Helt automatiskt drar jag en djup suck och tänker ”Inte det också.” Jag hör min egen tanke och suck och funderar vad den kommer ifrån. Jo den kommer ifrån att det har känts lite motigt de senaste dagarna. Mitt Bästa jag-projekt som jag satte igång med i måndags höll på att kraschlanda när jag kraschlandade under en löptur och skadade handen och knät. Ovanpå det hade jag en liten magbacill i torsdag och fick ställa in en del jobb. Så en grå himmel och ett snötäcke möts av min uppgivna suck.

Men så kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv. För om jag tänker efter så ha inte mitt Bästa jag-projekt kraschlandat, utan jag äter helt rätt och gör min Mindfulness. Och lite snö kan inte bromsa våren och inte heller mig. När jag en stund senare står i morgonrock med kameran på altanen och fotograferar små kämpande vårblommor så tänker jag på att vi många gånger är tuffare än vi tror. Alla dessa kvinnor och män som jag har mött, som har fått en del smällar och bakslag i livet men trots allt har rest sig och traskat vidare. Och hur jag gång efter annan upprepar till klienter och grupper som kämpar mot att nå ett mål ”Jo jag vet att det känns som ett bakslag, men egentligen är det viktig information om hur du ska lösa uppgiften bättre nästa gång.”

Lite snö hindrar inte våren. Lite krämpor hindrar inte mig. Du behöver heller inte känna dig hindrad… eller? Tänk om du är tuffare än somliga tror.
.

by

by