Hur många gånger ska jag behöva slå huvudet i väggen för att förstå att det gör ont? Ibland blir jag knäpp på mig själv. Nackdelen med att ha jobbat med människor och KBT i så många år att det är lätt att se igenom sitt eget beteende. Och jag säger att det är en nackdel, för då och då känns det så. Jag hör mina egna bortförklaringar, jag ser varför jag jag vill göra på ett visst sätt, jag vet precis hur jag ska rätta till det – men nixpix – det lilla barnet inom mig revolterar mot vuxna terapeuten och säger ”Släng dig i väggen tråkmåns, jag gör som JAG vill!” Och sekunden senare står jag med en smörgås med smör och marmelad på i handen.
Redan en halvtimme efter godsaken är det dags att betala för njutningen. Magen börjar bubbla och jäsa som om den vore en stor vetedeg. Huvudet började värka. Någon timme senare tror min kopp att jag ska få influensan och jag känner mig feberfrossig och uschlig. Och nu i några dagar får jag dras med svullna leder, torra slemmhinnor och en bubblig mage. Var det värt det? Nej, så klart det inte var! Men jag gjorde det i alla fall.
Tack och lov händer detta inte så ofta längre. Sist jag medvetet klämde i mig något med vete i var i somras. Men det är ett spännande fenomen som många, många dras med – jag vet vad som är rätt, men jag gör trots det som är fel.
De flesta jag möter tror att man behöver disciplinera sig bättre. Sätta högre eller lägre mål. Straffa sig. Späka sig. Om jag bara… ska det gå bättre. Och om det inte gick denna gång, jamen då ska jag klara det på måndag!
I min värld behöver vi börja med att bli lite snällare och empatiska mot oss själva. Låter det motsägelsefullt? Vi kan ta min smörgåsfrossa som ett exempel. Jag hade haft en fantastiskt bra förmiddag och när jag kom hem och hämtade posten hände två saker. Först mötte jag en person som gav mig dåligt samvete för att jag inte kunde närvara vid ett möte. När jag med molande samvete öppnade min post hittade jag ett avslag på ett arbete jag hade skickat in till ett företag. I detta läge hade jag kunnat gå in och coachat mig själv, eftersom jag vet att jag hade orsak till varför jag inte kunde närvara på mötet. Och jag vet att mitt jobb är fantastiskt bra och det finns andra företag som mer än gärna vill köpa betala för mina tjänster. Trots det knackade ”stackars-mig-symptomen” mig på axeln och jag valde att lyssna på dennes röst. ”Det är synd om dig som kämpar så och det aldrig går vägen. Varför drabbas alltid du och du får aldrig ha roligt? Det är just typiskt!” Hela tiden när rösten mal i huvudet, har jag motargumenten, men jag väljer att blunda för dem och tar några kliv fram till min sambos brödburk. Snabbt har jag brett mig en smörgås, snabbt har jag ätit upp den.
Nu händer något som inte hade hänt för några år sedan, jag börjar fnissa åt mig själv. För det är ganska komiskt hur det lilla barnet inom mig har revolterat mot den vuxna stränga rösten. Ni vet när man ser ett litet barn, som egentligen är jätteledsen och kränkt och med hela sin myndighet lägger armarna i kors och säger ”Jag vill inte!” Det lilla barnet som då behöver bli bekräftat, älskat och förstått. Det var precis vad mitt inre hade behövt. Jag hade behövt krama om mig själv och sagt ”Det är helt i sin ordning att du mår pyton. Det är förbannat tufft att vara människa – du gör ditt bästa och det är bra nog. Om en liten stund kommer det att kännas bättre och om ännu ett tag kommer du kunna glädjas åt att du är så bra som du är.”
Självempati hade jag mått bättre av. Men det urgamla suget efter vete-trösten var lättillgängligt och denna gång blev det mackan istället… eller också.
by 
by
Du är så klok, vad fint skrivet om något som få av oss ens identifierar och än mindre ens funderar på att lösa på annat sätt. Kram till både dig och ditt sårade jag – det finns många som vill betala för det du kan erbjuda av klokskap.
Hej, jag undrar lite hur du kom fram till att vissa födoämnen inte är bra för dig? Lärde du dig det genom att läsa om andras erfarenheter och utesluta på egen hand eller har du sökt hjälp hos någon för att få det bekräftat på ett eller annat sätt? Jag har själv diverse krämpor men undrar om jag lägger för mycket tankar på det så det är psykiskt beroende eller om det faktiskt kunde vara så att jag skulle må fint genom att undvika helt att äta en del saker..? Jag har aldrig bantat eller behövt det. Äter sundare än de flesta och rör på mig i vardagen och är normalviktig så det här med att äta strikt på något sätt känns som att jag bara skulle göra om jag fick det bevisat på något sätt.
Ulrika – tusen tack för dina värmande ord.
Linda – Tack för din fråga. Min väg till hälsa har varit en smula krokig, men kanske vi kan säga att det har varit en kombination av andras råd och min egen strävan. Mitt förslag är att söka upp en näringsrådgivare där du bor, för att få den bästa hjälpen med att hitta det du mår bra av. Pröva sen med att undvika de födoämnen du fått rådet att undvika under tre månader och upptäck vad som händer med din kropp. Alla jag har mött har mått bättre av en kostomläggning av någon form.
Lycka till
/Maria
Tack för ditt svar :-). Ja jag har tänkt gå till någon för att höra mig för om vad de tror att jag är i behov av att äta och göra mer eller mindre av men har svårt att bestämma mig för vem jag ska kontakta. Jag provade på kinesiologi på hälsomässan och det hon hann berätta för mig under de 15 minuterna har gett mig en del funderingar på gott och ont. Har sökt lite här i området där jag bor och hittat några näringsrådgivare att välja på nu så nu är återstår att göra slag i saken och boka tid :-). Ha en bra helg Maria!
[…] egentligen vet vilket som är det bästa beslutet i ett visst läge.Det fina med Marias tänk i inlägget är att hon inte bannar eller förbjuder våra små mindre kloka beslut, utan snarare uppmuntrar oss […]
Känns betryggande att höra att även de som arbetar med KBT
kan ägna sig åt smörgåsfrosseri & har ett barn inom sig som ibland
vinner över både förnuft, disciplin och kloka tankar.
Trevlig helg!