Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg och jag vill gärna dela den med er.
”Maria!
Jag behöver lite hjälp med en sak. Mina systrar är helt fantastiska på alla sätt, men vi har en sak som vi alltid börjar diskutera kring och vi kommer aldrig någon vart. Det handlar såklart om vikt och vikten av att vara smal. Eller inte smal egentligen – för smala är vi allihopa (vi har ju samma gener), utan strävan efter att hela tiden bli smalare.
Jag delar inte den uppfattningen alls och igår berömde dom mig för att jag gått ner i vikt. Vilket har berott på att jag inte mått så bra det senaste året och helt enkelt haft sämre aptit än när jag mår bra. Men de hävdar alltså att det ju är en positiv vinst av att ha mått dåligt. Och skojar om att dom gärna skulle ta några av mina antidepp-piller om man nu går ner i vikt av dom. Tycker att det är ju bättre att vara ledsen och smal än ledsen och tjock, om jag nu ska vara ledsen. Och jag blir så otroligt upprörd över detta. Självklart hade jag hellre varit några kilo tyngre och mått bra än att må dåligt och ha taskig aptit.
Eftersom du arbetar med dessa frågor hela dagarna – att få människor att förstå att det är hur det känns på insidan som räknas och inte hur det yttre ser ut eller vad vågen visar – så undrar jag om du har några bra argument för att bemöta detta?
Tack förresten för en otroligt fin och peppande blogg!
Stor kram”
Jag möter ofta kvinnor och män i mitt arbete som inte kan sluta tänka på sin vikt. De första de tänker på morgonen är ”usch vad tjock jag är – idag ska jag bara äta sallad.” Resten av dagen blir de förföljda av tankar kring maten, sin kropp och vikt. Maten blir en fiende för att den kan göra en tjock och kroppen är något man formar – om man bara har tillräckligt med karaktär och disciplin eller kanske rätt metod. Dessa kvinnor och män behöver inte vara anorektiska, de kommer i alla storlekar. De svälter sig bara ibland, de hetsäter bara ibland – du kan inte se deras tankar på kroppens storlek.
Sen har vi kvinnorna och männen som är äcklade av sin egen kropp och känner hur ångesten lättar om de svälter sig. Eller de kvinnor och män som känner ett befriande rus när de under några timmar urskiljningslöst får trycka i sig mat, för att sedan göra sig av med den på toaletten.
Det är något galet med vår värld när man hyllar en kropp som du bara kan få genom svält. En värld där du inte får ha en normal kropp med kroppsfett på höfter, mage och lår. Där du ska skämmas över helt vanliga gropar i rumpan och bristningar på brösten. En värld där det yttre hyllas och du är beundrad om du kan forma ditt eget utseende.
Förra året reagerade jag starkt över en annons av Gina tricot där modellen var smalare än mina anorexipatienter när de mår som sämst. (Inget ont om modellen, hon kan mycket väl vara smal naturligt).
Jag tänker så här – de kvinnor och män som ständigt jagas av tanken att vara smala, som gärna skulle önska sig en depression om de bara fick förlora några kilo – de mår inte så bra inom sig. De drivs av en känsla att de inte duger. De plågas av tankarna att de inte är fina precis som de är just nu och det är en förtärande känsla. Massor av energi går åt varje dag till att fundera kring mat, träning och självförakt. Energi som de istället hade kunnat lägga på att njuta av livet och må bra.
Inga argument i värden kan ändra deras tankar – förändringen behöver komma ur en känsla av att de själva är tillräckligt bra. Därför går det inte att ge sig in i en sådan argumentation, utan endast hoppas att de en dag beslutar sig för att göra något åt sin självempati. Att de en dag känner att de vill sluta leva i tankarna ”om jag bara vore smalare och snyggare” och börja leva i det här ögonblicket.
Eller vad säger ni?
by 
by
Hej Maria, din blogg är så otroligt bra och viktig eftersom den är snäll och fokuserar på att må fint från insidan och att oavsett hur vi ser ut och vilka förutsättningar vi har är det viktigaste att vi tar hand om oss själva.
Kram Nina
PS. Länkade på min blogg om din blogg för ngn dag sedan då jag hoppas att fler kan hitta hit och bli inspirerade. DS
Jag har själv varit deprimerad. Fast jag gick tyvärr upp av pillren. Mitt förslag till frågeställaren är att hon berättar för sina systrar hur ledsen hon blir av att dom skojar bort hennes sjukdom. Och frågar om dom skulle sagt så om hon gått ner av cancer också? För deras kommentarer verkar ju bero på att de inte kan sätta sig in i hur det är att vara deprimerad.
Jag har själv varit deprimerad. Fast jag gick tyvärr upp av pillren. Mitt förslag till frågeställaren är att hon berättar för sina systrar hur ledsen hon blir av att dom skojar bort hennes sjukdom. Och frågar om dom skulle sagt så om hon gått ner av cancer också? För deras kommentarer verkar ju bero på att de inte kan sätta sig in i hur det är att vara deprimerad.
Jag blir lite illa berörd över att du tycker flickor som delar tjejen på bildens storlek indirekt är anorektiska, eller i alla fall ser anorektiska ut. Detta bemötande har jag ständigt mött under hela mitt liv. Iden att smala människor per automatik är anorektiska. Människor kommer och klämmer och petar på min kropp. Smala människor är lite som gravidmagar. Vi tillhör det offentliga rummet. Sedan studerar de varenda tugga man äter. Gärna ett välmenande,” du borde äta mer!” eller ”oj vilka magra ben du har. står du stadigt?” Mina gener har medfört mig ett fantastiskt förbränningssystem, samtidigt som jag i övrigt har kvinnliga former. Jag borde med den förutsättningen fått utrymme att känna mig vacker under min uppväxt. Men det är svårt som ung kvinna att stå emot ständig nedvärdering från omgivningen och sålla vad som sägs av avundsjuka och vad som är sant. Det är som om omgivningen matat mig med bluffen, att ingen av oss får vara nöjd. ”Är du smal av naturen ska du få ångra det, för vi övriga kvinnor är mulliga och kämpar, och du ska inte komma lindrigare undan!”
Det värsta är att vi går på bluffen! Att samhällsbilden av människan är allt annat än ekonomisk. Visst kan vi irritera oss på tjejen på reklampelaren men det är att missa fokus. Det är ungefär som att irritera oss på flugorna när det ligger ruttet kött i köket. Kasta ut köttet och flugorna följer med! Det vi borde irritera oss på är att reklamen alls finns där. Att tidningarna säljer, det är det vi borde irritera oss på!
Jag är uppriktigt sagt leds på att vi matas med att vi ständigt ska förändras i media! ”Bli lyckligare! Bli smalare! Bli mer vältränad! Bli hälsosammare! Sov bättre! Få ett lantligare kök. Ha bättre sex! Hitta kreativiteten! Få bättre självkänsla! Nå dina drömmar!” Vi matas med att ingenting är bra här och nu. Vi måste mot ett bättre mål, och denna väg är kantad av inköp. Inköp av onödiga tidningar. Inköp av maskiner. Inköp av böcker. Inköp av pryttlar och tjänster. Pengar. Mera pengar! Normen är att vi inte har det bra, utan måste få det bättre genom konsumtion! Så länge vi är lite olyckliga blomstrar tillväxten! Den dagen vi blir nöjda går det ut för svensk ekonomi. Det värsta är att vi alla går på bluffen, och irriterar oss på flugorna men låter det ruttna köttet ligga kvar.
Känner att jag också kan dela med mig till din läsare att jag fått erfara precis samma sak för bara några veckor sedan. Har sedan jag fick mitt andra barn i okt gått ner över 25 kg och väger nu 16 kg mindre än innan grav. Drabbades tyvärr av en förlossning/utmattningsdep. som bidragit till viktminskningen men mest är det amningen som tar ( var likadant med första barnet men då var jag frisk). Fått många kommentarer som – vad smal du är, det kan du ju vara glad över! Vilket såklart är helt galet! När man är sjuk vill man bara bli frisk!
Vad fint Maria att du ville skriva ett helt inlägg av min fråga! Tack! Du har nog alldeles rätt i att det är svårt att bemöta den argumentationen. Det var därför jag frågade, för att jag inte kom på något som skulle bita på mina systrar! Men som en i kommentarsfältet sa, att det är viktigt att jag berättar för dom att jag blir ledsen av att de förminskar min depression. Tack för tipset. Men det insåg jag nog inte förrän efteråt, att det var en väldigt sårande kommentar. Det är så lätt att sjäv dras med i vikthetsen (typ: jag kanske borde vara lite tacksam ändå över att jag gick ner och inte upp i vikt av depressionen…) Vilket är ett helt sjukt resonemang, det spelar ju ingen som helst roll när det enda man vill är att må bra på insidan!
En annan bra grej med att läsa min fråga så här i ett inlägg var att jag insåg hur otroligt sjukt det är att de ens kunde säga en sådan sak. Jag blir helt enkelt förbannad!
Men jag insåg nu att jag tror nog faktiskt att det finns en bra sak man kan säga när vikten kommer på tal. Och det är att berätta att man är nöjd. Att man faktiskt inte bryr sig. Det är provocerande för folk att höra, men det ger också en tankeställare. Går det att vara nöjd? Kan hon vara nöjd fast hon har celluliter? Att berätta att man fullständigt skiter i utsidan, men jobbar som en toka för att få ordning på sin insida. Flyttat fokus utifrån och in. Och biter det inte så har man iallafall gjot sig själv lite starkare genom att stå upp för sin kropp.
Stor kram!
Vilken glädje att få ta del av så många tankar. Tack Anna för din fråga, den berör många. Och i er kreativa dialog så hittade du även tag på argument som känns rätt för dig, men framför allt ett förhållningsätt som säkert inte bara kan hjälpa dina systrar utan även andra som slåss med sin egen vikt.
Till ”En stund på jorden” och er andra som blivit illa berörda över att jag har framstått som att jag tror att modellen har anorexi, ber jag om ursäkt. Det var inte min mening. Som jag skrivit tidigare när denna bild har varit uppe så vill jag förtydliga även nu – modellen är jättesöt och kan mycket möjligt vara smal helt naturlig. Jag har inget emot slanka kvinnor och inte heller runda kvinnor – det är det snedvridna idealet att bara EN sorts kvinna lyfts fram i media som berör mig illa.
Ett varmt tack till er alla som har varit med och lämnat era åsikter. Ni läses och berör många.
/Maria