Jag är begåvad med ett ganska kort minne. Det gör att det inte tar särskilt lång tid innan jag glömmer att jag är arg eller sårad. I undantagsfall när jag är sur på min sambo, kan det gnaga i mig under ett dygn, men om han säger något rart eller roligt så brukar ilskan rinna av mig. Jag vet inte vad det beror på att jag har lätt att lägga konflikter bakom mig. Kanske är det ett skydd från obehagliga känslor eller en flykt från konflikter. I vilket fall är det rätt skönt.
Kanske du är som jag. Kanske vissa saker sitter i längre, medan andra känslor av ilska eller besvikelse på någon annan följer med dig under en lång tid. Ibland möter jag människor som låter vänskap, arbete eller djupare relationer skadas av sina känslor av att ha blivit orättvist behandlade. De känner sig så sårade att varje gång de tänker på personen eller händelsen som utlöste känslan, blir de djupt berörda. Jag har själv varit med om att utlösa en sådan här känsla hos en annan människa. Personen ifråga har känt sig så sårad av mitt beteende att de aldrig mer vill ha med mig att göra. Det känns fruktansvärt. Men jag kan inte göra annat än att respektera deras beslut, även om det kan värka i hjärtat.
Att inte kunna förlåta någon för att de har skadat dig – är värst för dig själv. Du håller dig själv gisslan i dina sårade känslor. Förlåtelse handlar inte om att försonas med personen som har sårat dig. Det innebär inte heller att du ska försöka glömma något hemskt du har blivit utsatt för. Förlåtelse handlar om att kunna försonas med det som har hänt, utan att bli uppfylld av ilska eller starka hämdbegär. Det är något du gör för din egen skull och inte för den som har kränkt dig.
Ett sätt att känna förlåtelse är att skapa en affirmation som du upprepar för dig själv. ”Jag förlåter dig XX och släpper dig fri. Du har ingen makt över mina känslor och mitt liv.”
Ett annat sätt är att skriva ett förlåtelsebrev till personen som har sårat dig (utan att skicka det). Där beskriver du din ilska och sorg och hur personen har skadat dig. Sedan skriver du att du har förlåtit personen och väljer att gå vidare i livet. Avsluta med att önska personen ett gott liv. Om det sista känns svårt, föreställ dig att du känner empati för personen. Försök att se andra sidor hos honom eller henne. Kanske denna människa har något gott i sig i alla fall eller kanske personens handling kom ur att han eller hon inte mår bra, har dålig självkänsla eller själv har blivit behandlad illa.
Att öva på förlåtelse kommer att öppna dörrar för dig. Du kommer att uppleva att du känner dig friare och inte tyngs under ilska eller sorg. Du känner dig mindre stressad när du tänker på personen eller händelsen i framtiden. Att förlåta är att inte ge någon annan makt över ditt liv och dina känslor.
by 
by
Vackra tankar. Måste dock vända lite på resonemanget.. Om man själv varit den som har sårat någon annan och inte får den förlåtelse man så gärna vill ha, hur går man då tillväga för att finna ro i själen? Kanske sitter du inte inne på facit men jag värderar , som alltid, dina tankar högt!
Johanna, alltid klokt att vända på resonemang. Om inte personen vill ge dig förlåtelse, så plågas du på samma sätt som den som känner sig sårad. Men låt mig vända på frågan – om du istället hade blivit förlåten – hade du då känt ro i själen? Eller finns det en liten risk att du kommer att fortsätta att känna något som gnager? Kanske är det DU som ska förlåta dig själv? Släppa dig fri från skuldkänslor och inte betala av på skulden mer.
Jag vet hur något ouppgjort krafsar på ens uppmärksamhet och man vänder och vrider det som hänt och frågar sig hur man kunde gjort annorlunda. Tro mig, jag har gjort många dumma saker. Och även om jag har blivit förlåten, så har jag fortsatt att bita mig själv i samvetet. Den som var argast över mitt beteende – det var jag.
Ett förlåtelsebrev till sig själv? En affirmation ”Jag förlåter mig själv och släpper mig fri. Det förflutna har inte längre någon makt över mig.”
Tack Johanna, jag behövde också fundera över det här.
Just detta är inte lätt släppa djupa spår av sår ,speciellt efter barndom med trauman och den tomhet och förlust man känner .
Jag har i ÅR försökt jobba på att finna en väg att mötas och gå vidare i relationerna men det går inte ialla fall även om jag förlåter för deras beteenden då det upprepas !!! Gång på gång i samma anda men nya situationer !? Jag begriper inte alls hur man ska kunna gå vidare då såren blir nya men ändå lika !?
Vet ni kloka hur man kan tänka i dessa fall ???
Mycket tacksam för svar antingen här eller bambisar@hotmail.se
Mvh J
Kära J
Om en relation kostar dig så mycket smärta och trots att du gång efter gång försöker förlåta och gå vidare så upprepas samma sårande mönster – varför stannar du då kvar i relationen? Om det är en människa som du måste ha någon slags relation till, på grund av släktskap eller gemensamma barn, så kanske du behöver dra ned på umgänget.
Hur smärtsam en separation även är så kanske det är det bästa även för den personen som gör dig illa, för att han eller hon ska förstå hur illa det gör dig.
Livet ska inte behöva vara en smärtsam kamp. Relationer ska inte behöva kosta bitterhet, djupa sår och känsla av förlust.
Om man som du har ett trauma i bakgrunden och upprepar mönster i relationer, så kan man behöva söka hjälp av en expert. Att få någon som vägleder en genom en läkande process och hitta nya vägar att komma till relationer som grundar sig på respekt och omsorg. Det kan vara en investering för livet.
Var rädd om dig och dina sårade känslor J. Du förtjänar det bästa, glöm inte bort det.
Varma hälsningar/Maria