Måndag och början på en ny vecka i mitt Bästa jag -projekt. Jag inleder måndagsmorgonen med en vägning och sedan syna mitt schema (Uppföljning – Maria 40 årspresent) som hänger på kylskåpet och jag varje dag fyller i. Veckan som gick ser ut som följer:
Måltiderna har fungerat bra. Jag har hittat ett flyt i att äta rätt mat och under kursen som jag gick i helgen, så tog jag med mig matlåda och mellanmål istället för att gå ut och äta på lunchen eller goffa i mig det flottiga fikabrödet som bjöds på till kaffet.
Snacks – dit räknar jag allt det där extra, som godis, chips, kakor och glass. Men jag tillåter neutrala nötter som mellanmål. Det gick så bra alla dagar och är heller inget som jag saknar – förutom fredagen och söndagen, som jag behöver fundera lite närmare över.
Alkohol – vin drack jag i fredags med en god vän och i lördags för att jag hade lördagsmys. Inget konstigt, eftersom jag har gett mig tillåtelse att dricka vin på helgerna om jag vill.
Träningen – här kommer min stora sorg. Ni som har följt mig genom projektet viet att jag ramlade en bit in i första veckan och gjorde illa hand och knä. Handen har läkt så fint och eftersom jag dessvärre inte alltid äger så mycket tålamod – tänkte jag att vila under fyra dagar borde ha läkt mitt knä också. Så på måndag springer jag 10 km. På tisdag tar jag en långpromenad. På onsdag springer jag 10 km och på torsdagen en långpromenad. Någonstans inom mig visste jag att det kanske inte var bra, för jag smög med min träning. I fredags när knät var ordentligt svullet igen, erkände jag för min sambo mina synder och han satte löpningsförbud på mig tills det slutar värka och svullnaden går ned. Ganska typiskt mig, jag är så ivrig ibland att jag inte är så bra på att lyssna på min kropp. Nu måste jag fundera ut vad jag kan träna – utan att använda knät. Kom gärna med förslag!
Mindful – det går relativt bra.
Att jag gick upp 0,3 kg är inget märkligt och troligen mest ett utfall av vätska eftersom jag syndade och fick i mig socker i söndags. Dessutom brukar veckan efter en kraftig viktnedgång gå lite sämre. Så jag bekymrar mig inte så mycket kring det.
Vad jag däremot behöver varsamt fundera kring är mina små anfall av sockerlängtan under fredagen och söndagen.
Jag tror inte på ordet aldrig. Det är viktigt att kunna unna sig och tillåta sig, annars tappar vi lätt motivationen. Men det som hände i fredags och söndags var ett utfall av – vad jag kallar för självmedicinering. Med det menar jag att jag använde det söta för att dämpa vissa obehagliga känslor hos mig själv. I båda fallen var det stress och rastlöshet. Jag är inne i en ganska tumult period, när jag står mellan två bokprojekt och samtidigt bollar med två utbildningar. Jag har tagit på mig alldeles för mycket, vilket jag är medveten om. Det går att hantera de flesta dagar, men när det känns tungt, så blir jag stressad och känslor av otillräcklighet ramlar över mig. Då dämpade jag det med socker.
Det finns andra mycket bättre sätt att lösa sin ångest på. Vad som kan vara fruktbart är att skriva en lista på saker jag kan göra istället för att kasta i mig något, när jag känner sug. Som att ringa en vän, köra Mindfulness, vila, läsa en bok – göra något som inte har med prestation att göra – eftersom jag är stressad.
Jag är inte sockerberoende, det vill säga missbrukare, jag är brukare. Men för dig som vill veta mer om sockerberoende så rekommenderar jag att du går in på Bitten Jonssons sida och läser mer.
Så till denna nya vecka tar jag med mig att hitta en träningsform som inte involverar knät, samt att vara varsam med min stress. När stressen ramlar över mig, så kan jag använda Mindfulness för att hantera suget.
Hur har det gått för dig?
Heja dig! Så klok i dina funderingar och du dömer inte dig själv för att tillät dig socker fredag och söndag. Utan du resonerar hur du kan göra i stället. Jag tror inte heller på förbud, jag tycker du kämpar på bra. Det gör jag också på mitt sätt. 😀 Kram
Har en fråga, läste att du var KBT-coach var hittar jag den utbildningen?
Tack Marie-Louise för peppande ord! Nej,vi vinner med på att inte vara hårda mot oss själva, utan mer stödjande. Vi kämpar på på våra sätt – och vi gör det bra!
Hej Anonym! Alla frågor kring min utbildning och bakgrund eller tips och råd kan jag gärna ta via e-post. Du är varmt välkommen att mejla mig och anledningen till att mitt svar kan hjälpa dig.
Älskar din blogg Maria, men jag ogillar just det här inlägget, eller en liten detalj i det.
Varför väga sig, siffran är just bara en siffra och vågen är satans påhitt i ett friskt hem, utanför vården.
Det finns så många måttstockar att mäta sitt välmående i, även kroppens. Viktmål är onödigt, äter man bra, mår bra, mindful som du själv är så bra på, då hittar kroppen till sin biologiska vikt helt på egen hand. Sällan man behöver vägas för att få en knuff. Man känner så väl på kläder, man ser vad man ser, accepterar och ser utifrån utan att döma.
Då behövs ingen våg…
Vågen hör hemma i en frisk ätstörd värld och inom vårdens väggar. I en frisk värld, en frisk inställning och mindfullt tänk behövs ingen våg.
Hoppas du inte blir less på min reaktion..
Kram och ha en fortsatt fin dag!
Hanna, så klokt och fint resonerat! I mina böcker och kurser uppmanar jag alltid alla att ställa undan vågen under den perioden som man arbetar med sin vikt. Du har helt rätt i att den ställer till så mycket elände. Även om man tycker att man har varit snäll mot sig själv, så kan en hel dag bli förstörd av att man ställer sig på vågen.
Dessutom säger den absolut ingenting om kroppens sammansättning av muskler, fett och vatten. Jag levde under många, många år med den stora sorgen att hur smal jag än blev, så vägde alltid alla mindre än mig. Tills den dagen jag började idrotta och alla var avundsjuka på MIG för att jag hade så mycket muskler helt naturligt.
Anledningen till att jag valde vågen är för att det är ett mätinstrument. Jag som har arbetat massor med mig själv och min relation till min kropp, blir inte påverkad av siffran på vågen. Men jag ska absolut ta upp din brinnande fråga med alla.
Jag blev inte det minsta störd – tvärtom – jag blev berörd över att du tog upp det.
Kram
Tack Maria för att du tog min kritik på rätt sätt <3
Gällande mätinstrument, så är vågen ett mätinstrument som passar inom vården. Men att använda vågen som mätinstrument för välmående är tokigt och även om man kan lära sig att ha en sund relation till den så är den ändå så laddad och säger mer falska än äkta sanningar.
Att mäta sitt välmående är så stort och så viktigt. Riktiga måttstockar som känsla, acceptans och icke dömanden bör vara mer korrekta instrument.
KRAM
Intressant det här med vågen!
Jag måste dock säga att jag är ett levande exempel på en person som har ett helt avslappnat förhållningssätt till vågen. (Jag har andra ” hang-ups” så tro inte annat)
Men vågen är totalt oladdat mätinstrument för mig.
Så jo, man kan ha en sund relation till vågen (utanför en vårdsituation) och det betyder alltså att den är helt oladdad.
Dock är det absolut inte det enda mätinstrumentet , jag går på känsla och acceptans också.
Vågen står där den står, mina barn använder den som en leksak och väger allt mellan himmel och jord. Jag kan bara hoppas att även de får en sund relation till vågen.