Skriver du dagbok? Bloggar kanske? Eller går du i terapi? Kanske du har goda vänner, en partner eller familj som lyssnar på dig när du behöver prata? Det är bra. För det är bra att sätta ord på det du känner.
Jag har en dryg hyllmeter med gamla dagböcker, under perioder i mitt liv har jag varit aktiv i skrivandet. Sällan skriver jag ned det klassiska “Idag gjorde jag…” utan snarare “Idag kände jag…”. Känslor, tankar och oftast jobbiga funderingar. På senare tid har jag lärt mig att det finns ett terapibegrepp som arbetar mycket med att skriva ned sina jobbiga tankar; ACT – acceptance and commitment tearaphy. Den syftar till att hjälpa oss att få distans till våra tankar och uppleva att de faktiskt inte sitter inne med några bokstavliga sanningar. Genom att skriva ned tankarna så ser du på dem med perspektiv och kan på så sätt lättare hantera den.
På samma sätt är det med våra känslor. Jag får många gånger frågor av mina patienter – Varför ska man prata om saker som gör ont? Mår man inte bättre av att försöka undvika att tänka på det? Svaret är att genom att sätta ord på en känsla, så har den mindre makt över dig – du blir mindre påverkad av den. Amygdala är ett litet centrum i hjärnan som styr mycket av dina starka känslor. Undersökningar har visat att aktiviteten sjunker i detta centrum när försökspersonerna får beskriva sina starka obehagliga känslor.
Så skriv eller prata. Berätta om det som känns. Det hjälper dig att hantera och få kontroll på dina känslospöken och tanketroll.
by 
by
Hej!
Tack för att du skriver! Jag lär mig nya saker av dig och allt som oftast påminner du om sådant jag ’glömt’. Håller absolut med dig om att tankar och hyss man har för sig spricker som troll i soluppgången när man öppnar och släpper in ljuset.
Efter att ha läst dagens inlägg har jag en fråga till dig. Hur funkar det hos barn?
Jag har en liten kille på fyra år och när man är så liten vet man förståss hur det känns när man är arg. ledsen, frustrerad etc men det är inte så lätt att sätta ord på det. Det är ju där jag som förälder kommer in i bilden och ska hjälpa honom sätta ord på det jag ser att han känner. Han kan t ex beskriva var i kroppen det känns, om det känns ’bra’ eller ’inte bra’ och när han lungnat sig efter att vi haft en sammandrabbning kan han formulera sig och vi kan prata om vad som hände och varför. På hans nivå såklart. Hur funkar det för honom som inte som en vuxen kan lika tydligt beskriva vad han känner, han har ju varken ordförrådet eller erfarenheten att ta till. Att jag hjälper honom med det har det samma effekt tror du? Vi har inga problem eller så men jag tänker att rädslor dyker ju upp ju mer man är med om och ju större världen blir med stigande ålder.
//Anna-Karin
[…] Post navigation ← Previous […]