Ibland känns det som om jag drunknar. Bruset från alla röster omkring mig, tyngden från mina egna krav, förväntningar jag tror att andra känner, måsten, viljor – det tynger mig nedåt. Stryper syretillförseln. Och tillslut finns det inget annat jag kan göra än att fly.

Det är sant. Jag behöver fly. Fly in i tystnaden.

Och just där mitt i skogen. Eller när jag unnat mig en stunds medveten närvaro. Där kan jag andas igen. Där kan jag plötsligt höra min egen röst.

Om jag inte lyssnar inåt och hör min egen röst då och då, så har jag inget annat än tomhet att förmedla. Min blogg, min kärlek, mitt arbete ekar skallande tomt. Jag blir enbart till ett löfte, som jag inte kan införliva och upprepar lånade ord.

Därför flyr jag nu. Ska alldeles straxt sätta mig på tåget och åka till mitt favoritgömställe – mitt landställe. Där stillheten är så kompakt att jag inte kan annat än koppla av. Där sover jag först ungefär ett dygn. Sedan lyssnar jag. Inåt.

Datorn följer med. Så vi hörs snart igen. Jag ska bara höra vad jag själv säger först.

Hoppas du hittar din egen röst i bruset av alla andras.

by

by