Här hemma har vi ett återkommande internt skämt. När min sambo och jag har försonats efter en argumentation eller i lugnet som följer ett av mina känsloutbrott, så brukar vi säga ”Jaha, då har vi motionerat våra känslor en stund.” Som en bekräftelse på att det är faktiskt okej att känna. Även om inte alltid känslorna står i proportion till verkligheten, så är det skönt att få uttrycka dem.
Det knepiga med känslor är att ju mer vi försöker låta bli att känna dem, desto mer känns dem. Ju mer vi försöker att kämpa för att ha dem under kontroll, desto svårare blir det att kontrollera dem. Därför att du kan inte både slåss och försonas med något. Trots det, så försöker vi göra vad som står i vår makt att kontrollera oss själva. För hur skulle det se ut, tänker du, om alla sprang runt som små barn och visade allt vad de kände? Om jag skrek och luggade chefen i håret under en löneförhandling eller om jag skrattade så jag kissade på mig när jag fick priset för ”veckans bästa säljare” på jobbet? Nä, vad skulle folk säga och tänka?
Vi har lärt oss sedan vi var riktigt små att trycka undan våra känslor. Och i vissa fall har det skapat en rädsla för dem. Några av oss är konflikträdda, andra tycker att det är obehagligt med att se och uppleva sorg. Flera av oss kämpar till och med emot positiva känslor, som till exempel glädje (”ingen idé att glädja sig, det går ändå snart åt skogen”) eller stolthet (”äsch, det var väl inte så märkvärdigt det jag gjorde”).
Känslor är inte farliga. Du behöver inte vara rädd för dem. En känsla går alltid över. Förr eller senare.
Vågar du stanna upp nästa gång du känner en känsla som du vanligtvis brukar förtrycka? Pröva att sätta på dig vetenskapsrocken och känn nyfikenhet inför känslan. Försök att inte värdera den – att den skulle vara dålig, skamlig eller elak – utan bara upplev dem. Sätt ord på den. Är det en känsla, eller gömmer det sig en annan känsla bakom den? Besluta dig för att motstå impulsen att fly ifrån känslan, påminn dig om att den inte är farlig. Stanna kvar. Upplev. Och se hur den kommer, kulminerar och sedan sakta rinner ut.
”Life is not just waiting for the storm to pass … it is learning how to dance in the winds.”
Ur boken Himmel, helvete och allt däremellan av Anna Kåver.
by 
by