Fröken Duktig och jag har en ganska komplicerad relation. Hon är mycket dominant och vill gärna kliva in i mitt liv och ta över. Med hög stämma berättar hon vad jag minsann borde göra och skärpa till mig på, samtidigt som hon med en fnysning drar med fingret över dammiga hyllor, innan hon pekar på högen med osorterade kvitton som väntar på att bokföras. Många gånger kan jag skratta åt henne och vänligt be henne sänka rösten så jag får göra saker och ting i min egen takt. Men allt för ofta, när livets karusell har susat på lite väl fort, har hon utan att jag har märkt något intagit mitt liv, min kropp och mitt arbete.

Jag är så tacksam över att hon finns. För med hjälp av henne hinner jag massor, presterar jag fantastiskt, dricker gröna smoothies och har samtidigt ett rent hem. Men plötsligt en dag märker jag hur nacken värker, hur det svider i magen då jag dricker kaffe och hur trögt det känns att gå ur sängen på morgonen. Då har hon tagit alldeles för stor plats i mitt liv, under för lång tid.

Men jag har ett knep som brukar skrämma henne på flykt. Jag övar mig på att lata mig. Slöar. Tittar på teve. Bläddrar i en skräptidning. Ligger i sängen och tittar i taket. Spelar datorspel. Tar ledigt en vanlig tisdagsförmiddag.

Fröken Duktig och jag har en komplicerad relation. Hon är min disciplin och jag behöver henne ganska ofta. Men med för mycket disciplin och för lite motivation, med för mycket arbete och för lite lek, för mycket stress och för lite återhämtning – försvinner glädjen och tillslut kraften.

Cathrine och jag gjorde upp med våra fröknar Duktig.

by

by