Många gånger när jag befinner mig på landet slås jag av tanken ”Det är de här stunderna jag lever för.” Att dricka en kopp kaffe och stilla betrakta älven flyta förbi. Att ta en promenad i trollskogen och känna den fuktiga friska doften av trä och mossa mot huden. Att sitta framför en sprakande brasa med ett glas vin och en spännande bok. Jag lever i den stunden och jag njuter i varje fiber av min kropp.

Igår när jag tänkte på att det är dags att åka hem idag kände jag som vanligt ett vemod. En sorg över att behöva lämna de här stunderna av närvaro och avslappning. Men då slog det mig ”Närvaron är något jag tar med mig. Varför kan jag inte njuta av det på samma sätt hemma?” Visserligen har jag inte en älv, en brasa och en trollskog hemma. Men jag har både skog och vatten utmed den rundan jag går eller springer varje dag. Och jag har massor med vackra stearinljus att tända hemma.

Hemma är jag så uppslukad av att vara på väg. I mitt arbete. Till mina mål. Till kvällen. Till helgen. Till nästa blogginlägg. Och plötsligt glömmer jag bort att bara vara i den här stunden. Och det märkliga är att jag påminner andra om det varje dag både genom ”Dagens mindfulnes” på Instagram och mina till klienter. Trots det glömmer jag själv att vara här. Samma närvaro jag känner här på landet kan jag uppleva hemma om jag faktiskt väljer att stanna kvar i ögonblicket och inte tänka på nästa träningspass eller nästa klient.

Vi är så uppslukade av att bli vårt bästa jag att vi glömmer bort att vara och leva vårt bästa jag. Vilken skön insikt det är. Då ska det bli gott att komma hem eftersom jag tar med mig min egen närvaro.

by

by