Utdrag ur boken Helhetsmetoden
Mira som har gått vår kurs berättar om sin viktresa. ”Jag blir så arg ibland när jag tänker på hur många år jag har slösat på att banta. Jag har kämpat med min vikt sedan tonåren och varje år har jag testat en ny metod. Herregud, jag har nog prövat allt inom bantning! För det mesta gick jag ned några kilon. Men pang – så satt övervikten där igen efter några veckor. År av avsky för min egen kropp och självförakt för att jag inte klarade att hålla vikten. Det värsta är att min syster och bror båda är skitsnygga och smala, medan var den runda lillasystern.

Veckan innan jag skulle börja på kurs i Helhetsmetoden, fick jag en kallelse till överviktsenheten på Karolinska sjukhuset. Det kändes liksom som att ge upp. Som att tillsammans med alla andra tjockisar få sjukhushjälp. När jag sedan träffade Cathrine och Maria började jag nästan gråta när de sa att det var dags att sluta banta. Jag kunde inte fatta hur de skulle lyckas med något som jag själv inte klarat under alla år. När jag dessutom fick veta att jag skulle äta mig mätt på sådant som jag alltid hade förbjudit mig själv att äta, trodde jag inte mina öron. Nåväl, jag gav det en chans, eftersom jag kunde ju alltid ta min plats på Karolinska.

Första veckorna blev svåra. Gud vad jag saknade mitt älskade godis, för att inte tala om Skogaholmsmackan och pastasalladen. Jag var arg på allt och alla för att jag tyckte att livet var så jäkla orättvist. Men jag skrev i mitt beteendeschema och gjorde alla övningarna. Ilskan och sorgen skrev jag ned i min dagbok eller vräkte ur mig på min stackars man.

Så småningom blev livet lite ljusare. Kanske var det den dagen jag plötsligt kunde böja mig ned och knyta skorna utan att magen tog i. Eller så var det när jag en dag lämnade kvar mat på tallriken, för att jag var mätt. Jag började se mönster i mitt eget liv. Hur jag ständigt hade lurat mig själv att äta fel som tröst när jag var ledsen, belöning när jag var duktig eller att maten blev min enda kompis när jag föraktade det jag såg i spegeln.

Min man började också följa Helhetsmetoden och han ramlade ned i vikt. Vi började hjälpas år att fundera kring varför vi kände sug och på vilket sätt vi använde maten. När någon av oss blev sugen, skrek den andra S.T.O.P – Stanna upp, tänk, omvärdera och pröva nytt beteende. Det blev ganska roligt.

Idag har jag gått ned tre storlekar och jag har börjat älska att shoppa kläder. Min hälsa kräver att jag går ned några storlekar till, men jag har ingen brådska – för jag vet ju att det går. Jag har slutat att banta och börjat tycka om mig själv. Fortfarande snart ett år efter att jag träffade Maria och Cathrine, tar jag ibland upp och läser om vissa kapitel i boken. Eller gör några övningar. Framförallt jobbar jag mycket med min självkänsla och har nästan varje dag under ett år arbetat med positiva affirmationer.

En annan viktig sak som jag lärde mig var att sluta skylla på övervikten för att jag inte tar tag med mina mål. Jag har börjat en magdanskurs och i höst ska jag börja rida. Nu kanske jag till och med snart kan bli gravid!

Mitt tips till andra som behöver gå ned i vikt är: ha inte bråttom! Försök börja tycka om det du ser i spegeln redan nu. Det är det viktigaste att kunna vara stolt över sig själv, för annars blir maten en tröst när man tycker illa om sig själv.”

by

by